– Mamma var bara 16 när jag föddes. Vi bodde hos mormor, morfar och min moster i tio år. Pappa kom och hälsade på oss. Men det var inget ovanligt, många barn där hade speciella familjeförhållanden, minns Anita som växte upp i en stor, kärleksfull familj på Mjölnargatan, ”ungefär där stan tog slut på den tiden”. Alla var måna om varandra, och sammanhållningen var stark: När mormor Frida drabbades av cancer samlade släkten pengar så hon kunde ligga i privatrum. Då Anitas mamma blev myndig gifte föräldrarna sig i Domkyrkan.
– Jag var fem år och ville vara brudnäbb, men det fick jag inte.
Hennes mamma jobbade på kontor och pappa på Almqvist & Wiksell. Han ville att dottern skulle läsa mycket, hade rabatt på böcker som han tog hem till henne. Anita tyckte också om att klä ut sig, spela teater, cykla och klättra i träd.
Efter ettan och tvåan i Kungsängsskolan och vaga minnen av sluttande golv och elaka fröknar började hon Vaksalaskolan hos fröken Lind – en bestämd dam som deklarerat att hon inte ville ha pojkar i sina klasser. Anita fortsatte i Magdeburg, och talar med glädje om lärarna där:
– De stronga damerna som undervisade gick inte av för hackor. De var förebilder som gjorde oss starka och självständiga. Jag blir så arg när folk talar illa om flickskolor!
Hon fick sin första arbetsbok när hon var 14, och sommarjobbade på Wickes och Ångqvarn.
– Det var ackord, löpande band. Jag stoppade ner ett leksaksdjur i varje flingpaket. Leksakerna låg i en stor hög, och ibland fastnade de. Det hände att jag stoppade ner en handfull lejon. ”Alltid blir det någon som blir glad”, tänkte jag.
Hon tyckte om att dansa, och besökte gärna ställen som Kap, Liljekonvaljeholmen och Fyris park. Som den första i släkten tog hon studenten, och fick av en slump höra talas om det nya yrket kurator. Det slutade med socionomexamen vid Socialinstitutet i Stockholm. Som nybliven socionom arbetade hon på venerologen på Akademiska sjukhuset och fortsatte som kurator på rehabavdelningen. Där jobbade hon i samarbete med Arbetsförmedlingen med människor som inte kunde fortsätta inom sitt yrke. Anita har även varit familjerådgivare, och arbetat med abortutredningar under tvåläkarintygens tid. Senare blev hon skolkurator på bland annat Tunabergsskolan.
Men Anita ville vidare i yrket och började som kurator vid BUP.
– Det var ett superkrävande jobb. Jag trivdes och såg utvecklingsmöjligheter, säger Anita som jobbade både med sluten och öppen vård där. Med tiden blev hon även handledare.
– Jag stormtrivdes och kände mig väldigt utnyttjad, i positiv bemärkelse.
Efter några år inom BUP erbjöds hon en tjänst som personalkonsulent vid Uppsala kommun, där hon blev kvar till pensioneringen.
– Det var ett intressant jobb med jättestora möjligheter och spännande arbetsuppgifter, säger Anita som bland annat var med och ledde utbildningar för blivande rektorer. Yrkeslivet slutade inte med pensionen. Hon blåste liv i en gammal firma och öppnade eget, med handledning, krishantering, utbildningar till grupper och enskilda.
– Vi följer dig om du öppnar eget, sa folk. Så jag vågade.
Blivande maken Björn, då ung medicinare, träffade hon 1962 på V-dala nation. De gifte sig 1963 och har nyligen firat guldbröllop. Sommaren firade de i vanlig ordning på Gotland, för 48:e året i följd.
– Jag har – och har haft – ett fantastiskt liv.