För 33 år sedan fick han och hustrun Ingvor dottern Carolina som sladdbarn. Ungefär samtidigt började Olle Nilson släktforska, utgångspunkten var en bunt Amerikabrev. Han höll på med denna hobby till millennieskiftet, även om han i dag tycker att släktforskning ibland kan bli lite pinsamt navelskåderi. I stället fick det bli tio historiska böcker om hans nya hembygd som tryckts på eget förlag. Tack vare kulturstöd från olika håll har arbetet inte varit lottlöst, Flera titlar sålde slut.
– Nu har jag återvänt till släktforskningen och skriver på en släktbok som barn och barnbarn kan behöva. Berättelserna utgår därför från särskilt spännande släktfoton. Det är viktigt att det inte okontrollerat sväller ut. Men allt tar längre och längre tid När jag arbetade på annonsbyråer höll jag många bollar i luften samtidigt, numera kör jag en sak i taget.
I Kroksbo har familjen haft fritidshus i snart 40 år. Som pensionärer bor nu Olle och Ingvor permanent i huset som med åren byggts till.
– Livet har förändrats efter pensionen, men inte till det sämre. Jag känner mig inte överflödig och marginaliserad bara för att jag slutat lönearbeta, vilket annars drabbar många. Jag är nyfiken och i skrivandet har jag mig en identitet också utanför familjekretsen. Under min yrkesverksamma tid framstod bokskrivandet som en utopi. Men jag gnetade på och den ena boken efter den andra blev till. Tillsammans ger de bygden en fördjupad historia.
Olle Nilsson tycker att ”Tämligen snäll och foglig” är den kanske viktigaste i sviten. Den handlar om på sin tid hårt kritiserade Salberga sjukhus, Två böcker som inte heller blev hyllvärmare är ”Tegelriket” och ”Sala-Gävle tur och retur”. Däremot upptäckte aldrig läsarna boken ”Bläckhornets fånge” som handlar om den fängslande superförfattaren och prästmannen Lénström från Heby.
Olle Nilson föddes i Malmö. Mer skåning än så blev han aldrig. Pappan var läkare i Gävle, Lysekil och Mariannelund, men dog redan när Olle var 14 år. Några år senare flyttade mamman med Olles syskon till Wien.
– Gästrikland är kanske min verkliga hembygd. Jag bodde i Gävle tills jag fyllt 13 år. Innan vi kom till Kroksbo vi i många år sommarhus i Järbo, Sandviken. Jag har också varit smålänning, stockholmare, västmanlänning och vid länsbytet omskolad upplänning.
– Ingvor träffade jag 1959 på tåget till Wien. Tobaken förenade oss. Jag hade beställt platsbiljett i kupé för rökare, men ändå placerats bland icke-rökare. För Ingvor var det tvärtom. Alltså stod vi tillsammans i vagnkorridoren, jag för att röka, hon för att slippa rök. Nu har vi varit gifta i 55 år och hunnit bo i Uppsala, Sigtuna, Bromma och Sollentuna innan vi till slut hamnade här.
Olle Nilsson saknar inte Stockholm och är inte ensam om det:
– I närheten finns många som lämnat storstaden. Det verkar vara så att de som bott här från sina tidiga år gärna flyttar till en tätort på äldre dagar, medan de pensionerade 08-orna tycker att det är bättre på landet. Men det är stor skillnad på att vara fritidsboende och bo året runt.
– När man är fastboende är vardagsproblemen i kommunen och service inga pittoreska småsaker. Jag kan förstå att det ibland blir sociala konflikter mellan sommargäster och de bofasta eftersom perspektiven är så olika.
Olle Nilsson berättar att han och Ingvor bland annat funderar på en bok om de österbottniska finlandssvenskar som under kriget flydde till Sverige över Kvarken. Ingvor och hennes familj var bland dem.