Men den 14-årige stockholmaren lät sig inspireras av skalderna Erik Axel Karlfeldt, Dan Andersson och Nils Ferlin.
Rätt som det är reciterar han Ferlins Inte ens en grå liten fågel. Hans röst är öm och kärleksfull.
- Jag gjorde de här poeterna till mina husgudar och fick stor lust att formulera mina tankar i vers. När jag ett par år senare fick en gitarr började jag också komponera musik. Sedan gick det inte att stoppa mig, säger Lasse Berghagen.
Han fick en flygande start: fick skivkontrakt i 19-årsåldern (1964), svensktoppsdebuterade med hiten Gunga, gunga 1969 och samma år skrev han också visan som för alltid kommer att förknippas med honom, Teddybjörnen Fredriksson.
- Jag hade ett flöde under skilsmässan från Barbro (Lill-Babs). I visan Teddybjörnen Fredriksson finns en enorm längtan till min dotter Malin. Jag skrev av mig min längtan, det var mitt sätt att bearbeta den.
Finns några likheter mellan teddybjörnen och Lasse Berghagen?
- Teddybjörnen är det mest älskade kramdjuret i industriländerna. Jag vill förmedla ömhet och kärlek. Jag är en romantiker, en blandning av sött och salt.
Och snäll?
- Ja, det är jag. Jag har aldrig tolkat epitetet teddybjörnen Berghagen som något negativt. Vänlighet är viktigt, att bry sig om medmänniskorna. Jag försöker att vara en schyst person. Man har bara en chans, ett liv, till att vara det. Men jag har temperament och jag kan säga ifrån när jag blir förbannad.
Hans visor, hittills 300, sjungs av allt fler och letar sig allt närmare folkets hjärta. Med låten Jennie, Jennie gick han segrande ur Melodifestivalen 1975; Stockholm i mitt hjärta har blivit signaturmelodi till Allsång på Skansen, ett program han själv ledde under tio år.
- Jag älskar att uppträda på scen, att locka till skratt, roa och oroa. Ryggraden är att jag har skrivit mitt material själv och aldrig behövt vänta på att någon skulle göra det åt mig, säger han som även satt upp och medverkat i revyer, farser och musikaler under sina 45 artistår.
Men trots oförglömliga sommarkvällar på Skansen hade han 2003 fått nog av programmet.
- Det blev för stort med så mycket medial uppmärksamhet och alla löpsedlar. Jag höll på att förlora min själ.
Däremot är lusten till att fortsätta uppträda och skriva alltjämt stor.
- Det blir bara roligare och roligare hela tiden. I mina tidiga år var jag tvungen att skriva hits för att försörja fru och barn, nu är det bara roligt.