Vi träffas på ett av stadens konditorier. Inte så konstigt, eftersom han, Owe Wikström, ofta sitter där. Och tro inte att det bara är kaffet som lockar. Han skulle kunna ha en skylt med "Arbete pågår" på bordet. Men då kanske folk inte skulle störa honom.
- Jag skriver bäst i sociala miljöer som jag inte har något att göra med: på Arlanda, på kaféer och i hotellobbyer. Jag trivs med att vara ensam men är en social person, säger Owe Wikström och hävdar att dessa till synes kontrasterande drag går bra att kombinera.
´
Själv säger han att musiken och humorn är ett arv från mödernet, från Grönlundssidan, där hans kusiner är orgelbyggare. Själv har han spelat i dansorkester, meddelar han förtjust, mest som trummis. I Luleå var han med i en skolorkester med det i sammanhanget dubbeltydiga namnet Swinging eleven, där sista delen av namnet kan uttalas på både svenska och engelska.
Efter studenten begav han sig ut och liftade i världen och tävlade med en kamrat om vem som först kom till Aten. Vem som kom fram först framkom inte. Men väl där arbetade han som volontär på ett barnhem som drevs av en ortodox präst.
- Den tiden har präglat mig. Det var första gången jag upplevde en annan form av kristendomen än den lutherska, berättar han.
Tanken var sedan att han skulle bli lärare i svenska och religionskunskap, och han valde att börja med religionsdelen. Och blev på något vis kvar.
- Jag minns att jag blev fascinerad under första föreläsningen i religionspsykologi med Hjalmar Sundén. "Detta är något att hålla på med", tänkte jag.
Och det blev det, även om han gjorde en hel del annat.
Han gick på Svettis, sysslade med konsthantverk, såg film noir och lyssnade på jazz.
Så småningom blev han fil kand och teol kand, prästvigdes och gick på S:t Lukasstiftelsen i Stockholm, där han blev diplomterapeut.
- 1973-80 bodde vi i Skellefteå, där jag jobbade halvtid som terapeut - bland annat i Luleå, tillsammans med Clarence Crafoord - och halvtid som präst. säger Owe Wikström.
Under den tiden disputerade han, 1975, och var efter återkomsten hit själavårdslärare på Pastoralinstitutet, blev docent och fick emellanåt hoppa in som vikarierande professor i religionspsykologi tills han 1985 fick professuren i ämnet.
- Så sedan dess har jag forskat, undervisat och handlett. Jag var visiting professor i Princeton i USA 1988 och var i omgångar i Benares i Indien.
De senaste åren har han emellertid gått ned på halvtid för att få mer tid till tvärvetenskap och essäistik.
- Jag börjar alltmer fjärma mig från det jag "borde" göra. Men jag har gjort en massa och skrivit läroböcker, försvarar han sig och meddelar att födelsedagen medför att han går ned ytterligare i tjänst.
- Skriver gör jag ju jämt - just nu om Marcel Proust. Att bli färdig med en bok är egentligen jättetråkigt. Så därför ser jag till att alltid ha ett projekt på gång så att de olika arbetena går i varandra.
Han avslöjar att han är "fasadtittare", älskar att gå omkring och se på vackra hus, och gärna skulle vilja skriva en bok om jugendkaféerna i Europa och deras kulturella roll.
- För då kan man både skriva om husen och om de kulturpersonligheter som satt där.
Annars tycker han mycket om samtalet, att resonera länge i små grupper - som med gänget från gamla Kungsgrillen.
- Vilka oceaner av värden det finns hos människor, om man bara ger sig tid, konstaterar han.
På den tid han nu får till förfogande hoppas han hinna med att flanera i Europa
- Sista tiden har jag läst klassiker på nytt: Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, Delblancs Hedebysvit. Just nu njuter jag av Hemingways sätt att skriva dialog.