Åsa Moberg har rest upp till Stockholm för att prata om memoarboken ”Livet” som just kommit ut. Under två dagar ska hon hinna med ett otal intervjuer för tidningar, tv och radio. Sedan blir det första flyget hem till Skåne.
Att stå i offentlighetens ljus och prata om sig själv har aldrig lockat. Varför då skriva en självbiografi?
– Nästa år är det femtio år sedan det omtalade året 1968 och eftersom jag var en av dem som var med då kommer jag antagligen att bli intervjuad. Innan det händer ville jag skriva med egna ord hur det var, förklarar hon.
I ”Livet” får vi följa Åsa Moberg från barnåren till nutid. Samtidigt handlar den till stor del om den epok som inleddes våren 1968 som ofta omskrivs med ett romantiskt skimmer över sig – unga vänsterinriktade kulturpersonligheter som drevs av en vilja att förändra. Dessutom ges en inblick i dåtidens Sverige. Om hur folk levde, vad saker kostade, hur man betedde sig.
– Så här i efterhand kan jag se att jag med boken också velat visa hur det egentligen var. Sticka hål på nostalgin – ”allt var mycket bättre förr”. För det kan jag inte ställa upp på en enda minut. Allt var sämre då. Och allt är bättre nu, säger hon och tar alkoholkonsumtionen som exempel.
– När det gäller medievärlden var allt insvept i alkohol och rök. Överallt i arbetslivet och i politiken fanns fruktansvärda alkoholproblem.
Hon anser inte själv att hon var någon stor aktivist, utan mer ”en betraktare på avstånd”. I stället för att gå med i en vänstergrupp gick hon med i Socialdemokraterna och beskriver sig mer som en sann reformist och inte en revolutionär, ”jag var inte ens en äkta FNL-aktivist”. Men Åsa Moberg har haft en betydande roll som ifrågasättare av gamla sanningar. Som sjuttonåring började hon som krönikör på Aftonbladet och blev snabbt uppmärksammad för sina inlägg om allt från jämställdhet och politik till kärnkraft, kriminalvård och vårdfrågor.
En stark drivkraft var ilskan över alla orättvisor, inte minst ojämställdheten mellan könen där unga kvinnor hade den klart lägsta positionen.
– Det var ett betongsossegubbvälde och mycket ”lilla gumman”. Fortfarande i dag kan jag bli arg när jag tänker på det.
Under åren har hon dock kommit fram till att det som skribent är svårt att skapa någon förändring, utan att det mer handlar om att belysa förändringar medan de pågår.
Undantaget kan vara böckerna om den franska feministen och författaren Simone de Beauvoir – ”Simone och jag” och översättningen av ”Det andra könet”. Samt boken ”Hon var ingen Florence Nightingale – människan bakom myten”.
– Det är viktiga kvinnor i historien som behövde lyftas fram. Där har jag kanske bidragit.
Har din drivkraft förändrats med åren?
– Som frilansskribent måste man dra in pengar. Det låter väldigt oromantiskt och prosaiskt, men det är en klar drivkraft. Nu är den frågan någorlunda löst. Men ibland funderar jag på om min krönikörsbana på Dagens Samhälle börjar ta slut. Det finns en tillgång med att ha varit med länge och det är att man får bra överblick över saker som hänt, men läsekretsen kanske tröttnar.
Vad skulle du göra då?
– Ja visst, det är ju det, haha. Jag har ingen hund längre och tycker inte om att pyssla i trädgården. Jag läser en hel del, men mycket är kopplat till mitt jobb. Om jag slutade med det skulle jag nog få en identitetskris. Så det tål att tänka på. (TT)