Många människor söker sina rötter, men ibland hittar man dem snabbare än man anat. Den nya tekniken har där spelat en stor roll.
– Jag lade in en fråga på Anbytarforum om det fanns någon som kände till släkten Sjölander från Tunsjön. Då fick jag svar så att jag höll på att trilla av stolen. Drar man en radie på tre mil från farstubron på vårt hus i en by som heter Undrom mellan Kramfors och Sollefteå, så hittar jag 80 procent av min släkt ner till 1510 inom det området, säger Urban Sjölander.
Han tillägger att bland dessa släktingar finns flera kvinnor, bland andra Mor Sara, som brändes på bål under häxbränningen i Torsåker 1775 och en skytteansk professor.
Han inser att ett intresse som släktforskning lätt kan bli allt uppslukande.
– Vi har valt att inte ha dator hemma, för då skulle jag bo i den, konstaterar han.
Urban Sjölander är född i Sollefteå men flyttade senare till Östby, utanför Kramfors. Föräldrarna skilde sig.
– Jag är ett adhd-barn – men det upptäcktes först vid 50 års ålder! Det förklarar en del, säger han och berättar att han alltid haft ett ”jätteproblem”:
– Jag har ingen auktoritetsfeeling. Det förklarar väl att jag gick två år i varje klass i högstadiet och att jag ofta antingen sagt upp mig själv från olika anställningar längre fram eller ombetts att göra det. Jag kunde vara en ganska bökig person.
1958 flyttade de tillbaka till Sollefteå där mamman hade en liten rörelse, men man åkte alltid till Kramfors på första maj.
– Det var en helig dag. Man skulle alltid se tåget till minne av dödsskjutningarna i Lunde 1931. När jag var elva år, 1961, fick jag till 30-årsminnet av skotten min första kostym så jag kunde vara fint klädd på första maj, berättar Urban Sjölander.
Skolgången blev det alltså lite si och så med.
– Men jag har tagit över 100 högskolepoäng, utan att ha tagit studenten, säger han med viss stolthet.
Vägen dit gick via Nyckelviksskolan på Lidingö, textillinjen, där han blev ombedd att sluta på grund av svårigheterna med auktoriteter. Därefter kom han till Sunderby folkhögskola i Luleå, där man startat en estetisk linje.
– Men där blev jag relegerad, jag och 16 andra, konstaterar han nästan förtjust.
– Vi var en stor del av vårterminen i Rom, för vi blev ovänner med skolledningen och fick tillstånd av Skolöverstyrelsen att i stället bedriva enskilda studier där. Även vissa lärare drabbades av bannstrålen efteråt, minns han.
Sedan gick han grundskolan för konstnärlig utbildning på Gamla Brogatan i Stockholm, varefter han 1974 kom hit till Uppsala och läste konstvetenskap.
– Jag har målat hela livet. Mitt första barndomsminne är när sitter på golvet i köket och målar. Fast det har gått i cykler, säger Urban Sjölander och berättar att han fick hemstaden Sollefteås kulturstipendium 1973 – när han bara var 23 år gammal.
På 1980-talet tänkte han att han skulle ”bli något” och sökte in på Grafiska institutet och kom in, trots att han inte hade något studentbetyg. Där gick han faktorutbildningen under två år.
– Jag har jobbat som informatör, byråfaktor och trycksakssäljare. Ett tag hade jag arbetsrum i nuvarande Spy bar vid Stureplan i Stockholm, när jag jobbade på reklambyrån Ryberg & Partners och så har jag arbetat åt olika tryckerier.
Han berättar att konstnärskapet fick sin riktiga ”peak” 1997–2001, då han hade fler utställningar i USA än i Sverige. Men det hade också sitt pris.
– Jag kunde jobba 30 timmar i sträck. Manin tog över, helt enkelt. Så jag valde att sluta.
Nu ägnar han sig åt annat handens arbete.
– Jag är lite pillig på alla möjliga smågrejer. Jag gör rätt mycket själv på huset i Ådalen. Så jag har till och med murat skorstenen själv – för muraren kom inte! Jag har byns finaste skorsten. Åtminstone säger grannarna det, meddelar han blygsamt.
På födelsedagen skall han bjuda ”Kungsgrillsakademin” på lunchvin. Sedan skall han ha de närmaste hemma på smörgåsbord à la 50-tal med hemkryddad snaps.