Ett av spåren var musiken, berättar Pernilla Malmros Eiderbrant som fyller 50 år den 18 september. Som tolvåring började hon sjunga i Uppsala domkyrkas flickkörer och fortsättning följde senare i bland annat Musikskolans kammarkör under ledning av Robert Sund och i en dubbelkvartett som leddes av Håkan Parkman.
Under den perioden tog hon också sånglektioner för Ann-Marie Westermark. Hon var dessutom engagerad i Uppsala musikdramatiska studio som leddes av Uppsalas kulturprofiler Katarina Ehnmark och Viola Germain och senare läste hon musikvetenskap vid Uppsala universitet.
– Musiken har alltid varit viktig för mig. Från början var jag inne på att den skulle bli mitt yrke.
1984 sommarjobbade hon som vårdbiträde på Tunåsens sjukhem i Uppsala. Det blev starten på ett nytt spår som så småningom ledde till hennes blivande yrkesval. Eftersom hon redan då var en person som alltid engagerade sig hundra procent i det hon höll på med fick hon snart ökat förtroende och erbjöds efter en tid att vikariera som föreståndare på en avdelning under sommaren.
Intresset för att jobba inom vården hade nu väckts och efter drygt två år på Tunåsens sjukhem började hon på en utbildning till biomedicinsk analytiker på Karolinska institutet i Stockholm. Studierna var förlagda till Laborantskolan på Kungsholmen. Lagom till julen 1989 var hon färdig legitimerad biomedicinsk analytiker och tog steget ut på en mycket gynnsam arbetsmarknad.
– Jag hade gjort min praktik på Akademiska sjukhuset och blev direkt efter examen uppringd och tillfrågad om jag ville börja jobba på det som idag heter sektionen för Klinisk patologi.
Det ville hon. Och hon blev kvar på arbetsplatsen i hela 20 år i olika roller, bland annat som avdelningschef och kvalitetssamordnare. Hon hade inte tråkigt en enda dag på jobbet säger hon.
– Arbetsuppgifterna var mycket varierade och många metoder var i framkanten av utvecklingsfältet inom cancerdiagnostiken.
I dag arbetar hon fortfarande på Akademiska sjukhuset. Nu som kvalitetssamordnare inom sektionen för Klinisk immunologi och transfusionsmedicin (bland annat blodcentralen) delat med att vara samordnare för hela Akademiska laboratoriet. Och hon trivs fortfarande lika bra på jobbet.
Ett tredje spår i jubilarens liv är intresset för motionsidrott. Hon tränar på Friskis och Svettis flera gånger i veckan och cyklar till jobbet året om, oavsett väderlek. Helgen innan vi träffar henne har hon cyklat Tjejgirot, ett motionslopp på sex mil.
– Men mest ägnar jag fritiden åt aktiviteter tillsammans med familjen. Mina döttrar har haft anorexi vilket gjort att vi spenderat mycket tid tillsammans. Vården för den här typen av sjukdom bygger mycket på stöd och engagemang från närstående. Struktur kring måltider blir en del av vården så den sociala samvaron får förflyttas till annat, som sällskapsspel och samtal om livet. Det har inte bara varit negativt. Jag har lärt mig mycket om sjukdomen, och inte minst om mig själv under de här åren.
Födelsedagen firar hon tillsammans med familj och vänner.
– Tidigare hade jag en del våndor kring hur det skulle bli att fylla femtio. Men nu har jag insett att det inte alls är något att vara orolig för. Bara starten på en ny och spännande fas i livet.