Vi träffas här på redaktionen på Dragarbrunn, för Görel har just gjort sin rullstolsburne make Sten sällskap till hans franskakurs på stan, där hon också ska hämta upp honom efter intervjun.
När Görel föddes bodde familjen i Sigtuna, och de flyttade sedan till Umeå och senare Östersund, där hennes pappa var lärare och rektor. Hon berättar om en bra och rolig uppväxt, med scouting, utflykter och vinterpromenader med föräldrar och syskon på Storsjöns is. När hon skulle börja sista ring flyttade familjen till Stockholm.
– Det var inte gynnsamt, för jag kände ingen starkare samhörighet med kamraterna, som känt varandra i flera år, säger Görel som tog studenten 1957, och sedan en fil mag vid Stockholms högskola. Hit till Uppsala kom hon 1959 för att läsa teologi.
– Margit Sahlin, en av de första kvinnliga prästerna, var min konfirmationslärare och det påverkade mig. Det var många tjejer som läste översiktskursen i teologi, men jag var den enda som öppet deklarerade att jag tänkte bli präst, säger Görel.
Hon berättar om det massiva motståndet mot kvinnliga präster som fanns på Teologiska institutionen – både från lärare och kurskamrater. Trots att så många år har gått blir hon fortfarande berörd när hon berättar.
– Jag blev en våt fläck efter ett tag.
Men en god sak förde teologistudierna med sig: hon träffade sin Sten samma höst hon kom till stan, på tröskeln till Dekanhusets stora sal. I dag har de varit gifta i 50 år.
– Han var där för att fånga in norrländska nybörjare till sin teologgrupp. Sten är det bästa i mitt liv, säger hon eftertryckligt.
Görel är, trots upplevelserna på Teologen fortfarande engagerad i kyrkan och firar gudstjänst varje söndag tillsammans med sin man.
– Jag var glad att kunna hitta tillbaka, och att inte gå miste om den sidan av livet.
Under studietiden blev Görel invald i studentkårens utbildningsutskott. Hon intresserade sig alltmer för utbildningsfrågor ur ett studentperspektiv, och blev småningom ordförande i Sveriges förenade studentkårer 1967–1968.
– Det var nödvändigt att tacka ja till den förfrågan. Jag visste att en förklaring till att så få kvinnor då fanns på ledande poster var att kvinnor inte törs. Jag tordes inte heller, men ansåg att jag måste.
De studentrevolutionära vågorna ute i Europa nådde dock inte Uppsala, men däremot minns hon att kårobligatoriet diskuterades intensivt då och senare.
– Intressant nog kommer saker ofta igen.
1966 började Görel arbeta vid centralförvaltningen vid universitetet, under större delen av tiden med studievägledning, en verksamhet som var under stark uppbyggnad under 60- och 70-talen. Efter ett år vid regionstyrelsen för Uppsala högskoleregion och ett par år vid UHÄ kom hon hösten 1989 till riksdagsförvaltningen. Också här arbetade hon med utbildning, som föredragande i utbildningsutskottet och författare av betänkanden.
Görel som just fyllt 75 gick i pension 2005. Hon engagerade sig även i Uppsalapolitiken och satt för S i skolstyrelsen och sedan nämnden för frivilligt utbildning 1983–1997. Under mandatperioden 2006–2010 var hon ersättare i kommunfullmäktige.
– Fortfarande är jag nämndeman vid Uppsala tingsrätt, säger Görel, som sedan många år engagerad i
Socialdemokrater för tro och solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen). En del föreningsuppdrag har hon släppt till förmån för sin make, men är aktiv inom Ekumeniska fristadsgruppen i Uppsala och Ship to Gazas lokalgrupp. Ofta står hon med bössan vid järnvägspassagen här i stan.
– Jag är också med stor glädje medlem i Helga Trefaldighets motettkör. Det är en rolighet jag ogärna avstår från. Annars är det ju så att man måste kunna släppa något för att kunna engagera sig i något nytt.