Olof föddes i Stockholm som den äldste av fyra bröder. Hans far var präst vid diakonianstalten Stora Sköndal.
– Jag är den ende i syskonskaran som finns kvar, säger han och bjuder mig att ta plats i biblioteket, där läderinbundna böcker med guldsnitt fyller bokhyllorna. Bland postillorna skymtar passande nog ett exemplar av Jonas Jonssons ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.
Olof var sex år när familjen flyttade till Rättvik, där fadern fått tjänst, därefter vidare till Falun. Olof sjöng i barnkören i Stora Kopparbergs kyrka och lärde sig spela piano. Han gick i läroverket i Falun. Egendomligt nog har vi båda minnen av den legendariske rektorn där, Valter Lannermark, som var verksam under både Olofs och min egen gymnasietid (som slutade 1933 respektive 1974, vilket säger en del om kontinuitet).
Ibland följde Olof med sin far när han höll gudstjänster i omgivande byar. Men att bli präst var inte alls en självklarhet.
– Far gjorde aldrig några påtryckningar. Han visste att det inte skulle ge resultat.
Med sitt brinnande intresse för grekiska och latin tänkte sig Olof en framtid som lärare i klassiska språk.
– Jag hade duktiga latinlärare i Falun. När jag började med teologin kunde jag läsa Augustinus texter direkt. Augustinus skriver så oerhört vackert latin!
Men vid ett kristet möte i Sigtuna kom kallelsen till präst över honom. Olof kom till Uppsala 1934 och tog en fil kand ”med lite mer grekiska än normalt”. Han sjöng i Kyrkliga frivilligkören som företog många resor på landsbygden på 30-talet för att sjunga i landsbygdskyrkorna.
– Då fanns inga kyrkokörer. Standarden har vuxit sedan dess. Nu har jag inte sjungit sedan jag gick i pension, men jag ägnar mig åt lite orgelspel.
1936 träffade han sin blivande hustru Sylvia som också sjöng i kören och till skillnad från honom läste moderna språk. Paret gifte sig i Helga trefaldighets kyrka 1942. 1940 prästvigdes Olof i Uppsala för Västerås stift, 24 år gammal.
– Det första jag fick göra efter vigningen var att resa till Dalarna och hjälpa min far som brutit benet.
Det blev dock inte många månaders predikande i Falun, för sedan kallades Olof till krigstjänstgöring. Efter entledigandet fick han en tjänst i Orsa, och sedan Ljusnarsberg. Därefter inkallades han igen – nu till Skåne.
– Man hade snappat upp att tyskarna förberedde ett angrepp. Det var en förskräcklig vinter i Skåne det året!
Åter i Uppsala tog han en teol lic 1945, och flyttade sedan med familjen till en tjänst i Mora. Därefter tjänstgjorde han i Dala-Järna i nio år.
– Det var värdefulla år. Jag lärde känna socknen bra. Där fanns många andligt sinnade människor.
Men lusten att fortsätta studierna drev honom att bryta upp. 1955 återvände familjen till Uppsala. Parallellt med avhandlingen 1960 om kyrkofadern Clemens vikarierade han i Domkyrkan. Olof blev sedan kyrkoherde i Heliga trefaldighets kyrka i Gävle 1961–1981, och kontraktsprost i Gästriklands östra kontrakt.
– Efter pensioneringen har jag fortsatt att ägna mig åt att översätta de grekiska kyrkofäderna. Men såklart man känner av åren. Jag kan inte gå som förr utan tar ganska korta steg. Att handla på Luthagens livs tar numera en betydande tid.
Innan vi skiljs berättar han att han ska ha en son och en dotter på torsdagslunch.
– Jag har redan slagit pannkakssmeten, och nu står den och sväller i köket. Till det ska vi ha drottningsylt.