Margareta Wirmark hade redan skapat sig ett namn som forskare och lärare vid härvarande universitet, när hon blev professor – eller i studentjargong profet – i den där andra universitetsstaden (Lund), som vi häruppe inte talar så mycket om.
Men vi går händelserna i förväg. Även en professor måste först födas och växa upp. Detta skedde i Margareta Wirmarks fall i Nyköping och på en gård, Trosaby, nära Vagnhärad och Trosa, för övrigt inte långt från den gård där den som sedermera blev hennes opponent på doktorsavhandlingen, Sven Delblanc, växte upp.
– Men vi hoppar det, säger Margareta Wirmark om barndomen och ungdomsåren. Så snabbt scenbyte och plötsligt befinner sig den nyblivna studenten i Uppsala och börjar läsa lite osorterat inom humaniora.
– Jag har 18 betyg i olika ämnen. Jag fattade först inte att man skulle läsa mer i ett ämne utan betade av det ena ämnet efter det andra, berättar hon.
Så småningom kom dock insikten och hon började mer grundligt läsa litteraturvetenskap och blev av Gunnar Brandell handplockad att tillsammans med en annan student registrera svensk dramatik från 1914 fram till det som då var nutid.
– Det var meningen att det skulle ta ett och ett halvt år men tog fem. Det blev till slut
8 000 dramer som registrerades och redovisades i en bok, som hette Dramatik tryckt på svenska och så något årtal, säger hon lite lättsinnigt om det mastodontjobbet.
Därefter blev det dags för doktorandstudier, av det nya slaget, syftande till doktorsexamen och inte till doktorsgraden.
– Så jag tog min gamla lic-avhandling och halverade den. Det blev min doktorsavhandling. En sorglig beskrivning av vår tid. Och rolig, sammanfattar Margareta Wirmark med ett av de många glada leendena under vårt samtal.
Efter disputationen fick hon en tjänst som kursföreståndare för en av universitetet anordnad yrkesinriktad dramatikkurs.
– För lärare, läkare och andra som kunde behöva sådan kunskap i sitt yrke. Mest kvinnor, naturligtvis. Först var vi i fritidsgården Gläntan och sedan i källaren på det som då hette Humanistcentrum.
Sedan lade de ned kursen hux flux och jag fick övergå till att helt ägna mig åt undervisning på litteraturvetenskapliga institutionen, som jag hela tiden gjort på deltid.
Hon tycker att hon fick goda möjligheter att utbilda sig själv under yrkesutövandet.
– Jag fick lära mig hur man skulle uppträda i det akademiska livet. Det var gravallvar och ordning och reda som gällde, berättar hon.
1990 sökte och fick hon professuren i litteraturvetenskap, särskilt dramaforskning i Lund.
– Där var det en helt annan akademisk kultur. På institutionen var de lundensare hela högen. Sedan 1936 hade ingen kommit dit utifrån. Och gravallvaret fanns inte, åhörarna förväntade sig inte bara undervisning, utan också underhållning. Det var ganska chockartat, sammanfattar hon sina första intryck av Lundamiljön.
Också i andra avseenden var skillnaderna stora. I Lund fanns betydligt fler kvinnliga professorer än i Uppsala och det var lättare att få pengar till olika projekt.
– Så jag kunde åka med eleverna runt om i Europa och se och studera teater. Och närheten till Danmark och Köpenhamn var påtaglig, inte bara geografiskt. Det fanns ett särskilt hus i Limhamn i Malmö, donerat av en skeppsredare, där vi kunde ha gemensamma seminarier.
Och i Lund åt man gott, och länge, säger hon och berättar om de offentliga ”soppföreläsningar” som hölls, där åhörarna åt en god soppa medan de lyssnade på föreläsningen.
– Och varje tisdag året om var det föredrag i Aulan. Åhörarna kom en halvtimme i förväg för att vara säkra på att få platser. Sedan kom en sekreterare och redogjorde för föregående tisdags föredrag och efter det höll man föredrag i en timme och en kvart. Så var det paus och sedan diskussion. Och därefter gick man på krogen.
– Jag tyckte mycket om Lundaattityden, att ha roligt medan man gör det man gör, sammanfattar hon.
Efter pensioneringen har hon fortsatt att forska och skriva, senast en bok om Harry Martinson och Aniara, Giv doft i blomma.
– Där tycker jag att jag har kommit ganska nära mitt vetenskapsideal, att skriva så att alla kan läsa det, slutar Margareta Wirmark.