Berättelsen om hans liv påminner om något författaren John Irving hade kunnat hitta på.
Men nu njuter Joseph Styrdy av en välförtjänt semester, den första på flera år, berättar han när vi slår oss ner vid ett bord på Konditori Fågelsången. Så nu passar han på att koppla av med cykelrundor, och följer intensivt det pågående Tour de France. Som barn var han mer intresserad av cricket än fotboll, men i dag är det Premier League och favoritlaget Chelsea som gäller.
– Jag älskar fotboll, säger han med känsla.
Joseph föddes i London, och kom kom som 2,5-årigt adoptivbarn till Cambridge, där hans pappa var präst, teolog och universitetslärare och hans mamma rektor. De hade tre biologiska barn och nio adopterade (något som fick BBC att upprepade gånger vilja göra en dokumentär om dem).
– Men mina föräldrar sa alltid nej, säger Joseph och berättar om en privilegierad, lycklig uppväxt i ett viktorianskt hus i universitetsstaden med utbildning och kultur, däribland dans.jobbar även me olika sommarkurser
Han medverkade i dansklasser i den lokala skolan ("vi hade fantastiska lärare"), och som 14-åring såg han dansaren Rudolph Nurejev i London. Det blev en vändpunkt.
– På 60-talet visste alla vem han var, speciellt efter det dramatiska avhoppet från Sovjet. Han var som Beatles, säger Jospeh och förlorar sig i lyckliga minnen av en fulländad artist med otrolig scennärvaro.
– Nurejev var en förebild för manliga dansare. Många började dansa tack vare honom.
Joseph fick sin dansarutbildning vid Royal Ballett School i London. Därefter arbetade han som dansare vid några av världens främsta danskompanier, däribland Bejart-baletten i Lausanne. Joseph fascinerades av Maurice Bejarts dansverk och anslöt sig till hans kompani.
– Han väckte mitt koreografiska intresse och uppmuntrade min talang.
Tiden som dansare fick sitt slut på grund av en skadad hälsena. Det var en lång väg tillbaka. Och när han väl var återställd kände han inte samma dansglädje.
– Den fantastiska frihetskänslan när man hoppar, den fanns inte mer.
Övergången från dansare till koreograf var inte helt lätt. Samtidigt hade han alltid gillat koreografi, och eftersom han själv haft duktiga lärare kändes det bra att få ge vidare.
– Men samtidigt var det en identitetsgrej - en lång utbildning och så flytta över till "andra sidan". Det tog tid att växa i det. Men med åren har jag blivit alltmer trygg och självsäker, säger Joseph som arbetat som uppskattad och eftertraktad balettmästare vid Kungliga Baletten, Cullbergbaletten, Göteborgsoperans danskompani.
Joseph flyttade sedan till Sverige. Uppsala kände han till, för här bodde teologiprofessorn Bertil Albrektson som gästat deras hem i Cambridge.
– Det var genom honom min familj började använda osthyvlar, skrattar Joseph.
1997, i samband med dansföreställningen Drottning Kristina i Uppsala, träffade han sin fru Marie. Tillsammans grundade de danskompaniet Focus Dance och blev ett par.
– Vi besjälades av samma sak. Under de 20 åren har vi gjort över 35 uppsättningar på lokala, nationella och internationella dansscener, säger Joseph och minns Shakespeare på Uppsala slott med Uppsala kammarsolister och Linnékvintetten, Stravinskijs Våroffer på UKK, King Lear på Stadsteatern...
Under senare år har han engagerat sig starkt i utåtriktad arbete för att tillgängliggöra danskonsten för alla människor. Det har tagit sig uttryck i sommarkurser för unga dansintresserade, arbete med nyanlända och ett nära samarbete med Gottsunda Dans och Teater,
– Jag har jobbat med dem i fyra år nu, och i höst har vi premiär på en ny dansproduktion.
Men innan dess är det dags för ett verk med anledning av reformationens 500-årsfirande.
– Det ska uppföras i Uppsala domkyrka och spelas in av SVT. Jag är glad över att få samarbeta med en annan engelsman i Uppsala, organisten Andrew Canning.