Solen förgyller de sista höstlöven, och i det lilla faluröda sockenmuseet intill kyrkan väntar Berit Levén, Janne Forsman och Bert Wernsberg, styrelseledamot i Gamla Upsala hembygdsförening.
Den stora frågan är hur kommer det sig att en så gammal kulturbygd har en såpass ung hembygdsförening?
– Allt började med en studiecirkel som LRF höll, som handlade om gårdarna i trakten. Det var mest bönder som deltog. Socknen var liten då, och de flesta var lantbrukare, minns Berit Levén. Både hon och Janne Forsman var med när föreningen bildades hösten 1986.
– Cirkelledaren blev rätt förvånad när han fick veta att vi inte hade någon hembygdsförening här, säger Janne Forsman.
– Så vi vaknade till. Föreningen bildades i vårt vardagsrum, hos "Levéns på Berget", säger Berit Levén som är "född vid Svartbäckens källflöden".
Man började med firande av hembygdsdagar och aktiviteterna växte sedan undan för undan. Vi bläddrar i pärmarna med verksamhetsberättelser som Berit Levén har sparat, och läser om metartävlingar, gudstjänster och hantverksutställningar.
– I dag har vi runt 200 medlemmar, säger Bert Wernsberg och guidar i det charmfullt eklektiska sockenmuseet som sannolikt skulle få en del museipedagoger att falla i gråt. Men besökarna uteblir inte. Under turistsäsongen kommer en ansenlig skara inhemska och internationella besökare, berättar han, medan vi går runt i den före detta tiondeladan och återupplever bygdens rika historia. På bottenvåningen finns dokumentation om allt från utgrävningarna av högarna till en handskriven "Tur-lista för sammanringringen i Gamla Uppsala kyrka år 1900".
– Bönderna i socknen fick turas om att ringa till högmässa, förklarar Bert Wernsberg. Sockenmuseet var ursprungligen en tiondelada, där bönderna betalade kommunalskatt i form av säd. Det överblivna kunde lånas tillbaks till utsäde, men var också en trygghet under nödår.
– Jag har själv sprungit i sådana här sädestrappor med säckar på ryggen. Säden förvarades i stora lavar. Man var tvungen att röra om då och då så den inte möglade, minns Janne Forsman.
Övre våningen i museet ägnas det sakrala. Medan vi går upp för trapporna berättar Bert Wernsberg om märkliga prästöden och ihjälslagna biskopar. Eftersom Gamla Uppsala varit ärkebiskopssäte sedan Olof Lambatungas dagar (han var verksam från cirka 1198) hänger här även en imponerande ärkebiskopslängd. Församlingens alla kyrkoherdar, målade i olja eller återgivna på bild, flankerar ärkebiskoparna.
– Fast nu efter införandet av storpastorat har vi ingen egen kyrkoherde längre, säger Bert Wernsberg, vars egna favoriter är prästerna Samuel Ödman, ("en av de smartare i alla tider") och Jonas Offrell som uppfann och fick patent på coltrevolvern.
Vid ena kortväggen finns en enorm röd flagga med Erik den helige. Vid den andra har ett litet altare byggts upp med skulpturer och kors från kyrkan. Vi beundrar den säregna ålderdomliga korbågen, och Berit tar fram förstoringsglaset för att se hur kyrkans bänkuppdelning såg ut 1788, och var hennes förfäder satt.
Föreningen sysslar också med nutid och samhällsbevakning.
– Det har ju hänt mycket de senaste åren. Just nu är det diskussioner om hur områdena kring Storgården och Groaplan ska omgestaltas när järnvägen försvinner. Lerdammsparken, sista grönområdet här, är också viktigt, säger Bert Wernsberg.
– En gång kallades det Brötene ängar och var gräns mot Vaksala socken, fyller Berit Levén i. Hon visar lågmäld stolthet över sina rötter, och också Janne Forsman som bor i Bredåker säger att det är något visst med att bo i en uråldrig kulturbygd.
– Där jag bor fanns det folk på 300-400-talet.