Gösta är född i Faringe, två år efter att första världskriget brutit ut. Pappa var bonde, och dessutom skötte familjen skjutsstationen i Faringe. Gösta minns rallarna som bodde en trappa upp medan de byggde järnvägen Faringe-Gimo.
– Jag smet gärna upp till dem, för egentligen fick jag inte vara där. De lärde mig många nya ord som min mamma aldrig hade hört, skrattar Gösta, och plötsligt ser man genom alla årsringarna den lille nyfikne, oförvägne pojke han en gång måste ha varit. Rallarna hade många talanger, bland annat hårklippning. De klippte varandra, och erbjöd även Gösta som glatt tog emot erbjudandet.
– Mamma fick sig en ordentlig chock när alla vackra lockarna fallit för saxen.
Familjen flyttade till Husby, där de köpte ett lantbruk. Där växte sladdbarnet Gösta upp med två äldre syskon. Att hjälpa till med sysslorna på gården var självklart. Ett av hans tidigaste minnen är från sommaren 1923.
– Det regnade hela tiden, ett riktigt våtår. Jag minns pappas desperation när han gick där med lien och försökte rädda det som räddas kunde av skörden. Mamma och vi barn hjälpte till.
Efter sexårig folkskola gick Gösta verkstadsskola och Jälla lantmannaskola. Han arbetade sedan som mjölkassistent, och reste runt på gårdarna för att kolla mjölken. Under beredskapsåren låg han inkallad i omgångar som ingenjörssoldat och kommissarie med ansvar för kosthållningen. Gösta träffade sin blivande hustru Anna-Lisa, årsbarn med honom själv, på en dans i Läby i början av 40-talet. På grund av kriget hade de inte möjlighet att gifta sig förrän 1945. De flyttade då till gården Lytta i Bälinge, där de drev jordbruk .
– Lytta ligger på Uppsalaåsen, och namnet har med lutning att göra.
De första åren var ingen dans på rosor.
– Det var ett stort steg att bli lantbrukare, dra igång och skaffa redskap. Jag blev skyldig Gud och alla människor pengar, skojar han.
På grund av en verkstadsstrejk fick han inte sin nyinköpta Munktelltraktor med tändkulemotor till första vårbruket.
– Men när jag väl fick den till höstplöjningen var den bra. Den gick lika fort bakåt som framåt.
De första åren fanns kor och grisar på gården men snart övergick man till enbart spannmål och skogsbruk.
– Att vi kunde sälja grus – gården låg ju på Uppsalaåsen – hjälpte upp ekonomin.
Fernstedts gård var ett öppet och på många sätt aktivt hem. Vänner och släktingar som behövde komma ut på landet var välkomna, och om somrarna vimlade det av barn där. Här fanns tidvis även luffare och andra människor som blivit skadskjutna av livet.
På 50-talet förändrades tillvaron. Gösta lät bygga ett nytt hus 1954, och året efter skaffade han bil, en PV 444.
– Vi började åka på bilsemestrar, först i Sverige och senare också Tyskland. Det blev möjligt eftersom vi inte hade några djur, säger Gösta som drev jordbruket fram till pensioneringen. Sedan följde en energisk, aktiv pensionärstillvaro. Anna-Lisa och han gjorde många och långa resor i Europa, USA, Afrika och Asien. Som 80-åringargjorde de en safariresa till Kenya. Hans senaste resa, som 99-åring, tillsammans med döttrarna, gick mellan Bergen och Tromsö med Hurtigrutten.
Efter pensioneringen blev Gösta medlem i ett kistbärarlag, ett uppdrag han lämnade i 80-årsåldern. Han arbetade även som volontär i Röda korset. Han ägnade sig åt träsvarvning, som med tiden blev ett stort intresse. En del av sina alster sålde han till Hemslöjden. Som pensionärer flyttade makarna i mitten av 90-talet till Uppsala. Efter Anna-Lisas bortgång för tre år sedan bor Gösta ensam i lägenheten på Hamnesplanaden. Han trivs bra med att klara sig själv och tar dagligen en snabb promenad till närliggande Senioren för lunch och samvaro med nya vänner.
– Senioren är en välsignelse, säger han med känsla, och berättar entusiastiskt om den goda maten, den trevliga personalen och alla intressanta människor som kommer dit.
– Det är väldigt populärt. Folk kommer med färdtjänst från hela stan, säger Gösta som brukar äta lunch med sin kompis Hasse Forsberg, snart 97.
– Jag känner att jag som är äldre måste vara ett föredöme för honom. Jag minns ju själv hur jag var i den åldern, skojar han.