Efter ett år som sekreterare åt länsjägmästaren i Gävle började Gunilla i april 1962 som biträdesaspirant hos landsfiskalen Gunnar Ljungqvist i Älvkarleby distrikt. Det innebär att Gunilla var med om den största organisatoriska och verksamhetsmässiga förändringen av svensk polis.
1965 blev Polisen statlig och det tidigare sammanflätade polis-, åklagar- och indrivningsväsendet delades upp i tre självständiga delar. Gunilla valde polisdelen och blev en av två civilanställda i det nya norduppländska polisdistriktet. Hon fick hand om de kamerala uppgifterna och skötte dem exemplariskt under alla kommande år.
Även om brottsligheten förändrats och den statliga polisen i Norduppland strukturerats om mer än på många håll i landet har de polisiära kärnuppgifterna även där varit i stort sett desamma.
Däremot har de byråkratiska vindarna blåst åt olika håll under åren. Allt skulle vara likriktat och enhetligt och centrala direktiv östes ut.
Den kommunala administrationen blev statlig och centraliserad för att sedan bli lokal och därefter regional.
En kamrer hade fullt upp att hänga med i svängarna från hålkort till högvis med centralt producerade datalakan och sen persondatorbaserade rutiner.
Som ensam kamrer fick Gunilla anpassa sitt liv till redovisningsterminerna och endast sällan kunde det därför bli längre ledigheter än två veckor i taget. Hennes tjänsterum var från morgon till kväll fyllt av meterlånga remsor från den ständigt knattrande räknemaskinen.
Som en av få kvinnor vid polismyndigheten fick Gunilla också rycka in och arbeta i arresten när det fanns kvinnliga frihetsberövade. I och med att Uppsala län blev en polismyndighet 1995 fick Gunilla vara med om ännu en organisatorisk nyordning och blev då lönekamrer i länsmyndigheten. Efter 45 års tjänst inom polisen gick hon i pension den 1 juni 2006.
Vi minns Gunillas goda omdöme, stora noggrannhet och arbetsförmåga. Hon var en klippa och alltid på plats.
Lars Nylén