Vad kan vi då lära av detta?
Jo, att man skall ta med sina barn och se på idrott när tillfälle bjuds, för då kan det gå för barnen som det gick för Halle Janemar ? de kan bli svenska mästare och olympier!
På den tiden var han relativt nyinflyttad till Uppsala, efter att ha bott de första elva åren i Hamra, i Vendel, där pappan hade snickarverkstad i våningen ovanför bostaden.
- Vi kom till Eriksberg, och jag gick i Rickomberga folkskola, berättar han.
I 15-årsåldern började han att intressera sig för cykelåkning. Minnena från starten av slutetappen av Osloloppet den där dagen hade etsat sig fast. I en minnesartikel skriver han om hur mycket han beundrade cyklisterna: ?De hade färgglada tävlingsdräkter och deras racercyklar var också imponerande.?
Han deltog i en nybörjartävling och vann den. Så nu ville han fortsätta och fann att det skulle vara en tävling i samband med en skyttefest i Vendel, en så kallad ?bonntävling?, där det mest var traktens ungdomar som ställde upp, iförda bakåtvända kepsar och med vanliga cyklar. Han kom tvåa efter en betydligt mer erfaren tävlingscyklist.
Och sedan rullade det på.
- Mitt roligaste minne är nog när jag vann SM på 50 km landsvägsåkning 1944, berättar Halle Janemar.
Under hans storhetstid, i Nymanverkens stall, tog han också tre SM-titlar i lagtempo. En av hans finaste triumfer måste räknas VM-brons i bancykling i Zürich 1946, något som inte många svenskar har lyckats med, åtminstone inte på senare decennier.
Dessutom blev han också vinterolympier, i S:t Moritz 1948, på skridskor, en idrott han tävlade i långt efter det att han slutat tävlingscykla.
Bland hans argaste cykelkonkurrenter fanns ?Svängis? Johansson.
- Han körde inte rakt fram utan ålade sig liksom fram när han cyklade, Så Sven Johansson blev ?Sväng-Johan?, berättar Halle Janemar.
Han var anställd av Nymansbolagen, men behövde inte skruva ihop så värst många cyklar. I stället fick han möjlighet att träna och tävla på arbetstid och gjorde på så sätt reklam för de uppländska cykelmärkena.
- Monark ville värva mig en gång, men då hörde de om det på Nymans, så det slutade med att jag och de andra Nymanscyklisterna fick bättre betalt! minns Halle Janemar.
Fast riktigt så har han inte hetat hela tiden.
- Jag hette ju Harald Jansson och en cykelkompis, Spurt-Harry, hette Harry Jansson. Vi bestämde oss för att byta namn, jag till Janemar och han till Jangneus. Fast jag tycker nog att Jansson var ett lika bra namn.
Men varumärkesstrategiskt var det nog ett bra beslut, för när han efter cykelkarriären kunde starta egen cykel- och sportaffär så blev Janemar ett väl inarbetat firmanamn, som lever än i dag. Fast nu säljs det inte så många cyklar där längre, men i stället märkeskläder av olika slag.
Halle Janemar minns med tacksamhet vad Gustav Grahn betydde för honom och andra.
- Nymanbolagens chef Gustav Grahn var väldigt hygglig mot oss cyklister, för han såg till att vi kunde starta cykelaffärer.
Och utan Nymanbolagens hjälp hade han nog inte klarat av den smäll han drabbades av när hans underförsäkrade affär brann upp sedan oönskade gäster försökt att med dynamit ta sig in i firmans kassaskåp. Men nu kunde allt ordnas upp och affären leva vidare.
Fast man undrar hur många av dem som i dag besöker Janemars affär på gågatan vet att bakom namnet döljer sig en av Uppsalas största idrottsstjärnor.