De slitna, breda trätrapporna upp till de båda översta våningarna är väl värda besväret. Här finns ett levande glasbruk som drivs av bröderna Stefan och Mikael Erlandsson med rötter i Orrefors. En bit in i hyttan på väg till Mårten Pettersson, träffar vi lite otippat på en dam med röda kinder och solsken i blick. Det är Monica Westerberg från Uppsala. Hon strålar av glädje när hon berättar att hon just upplevt en fantastisk 50-årspresent – en timmes glasblåsning.
– Det var jättejätteroligt! Jag har gjort fem saker tillsammans med Mårten och Stefan: två glashjärtan, två dricksglas, en skål och en ljusstake, säger hon stolt.
Hennes alster står nu i den ugn som har det paradoxala namnet kylugn. Där är det bara 510 grader varmt, till skillnad från i glassmältdegeln där temperaturen är 1 100 grader och hettan står som en mur en meter runtomkring.
– Den långsamma nerkylningen i kylugnen gör att spänningar i glaset försvinner, förklarar Mårten Pettersson.
Mårten är född här i stan men växte upp i Stockholm. När han och hustrun fick barn valde familjen att flytta tillbaka till stan. För fyra år sedan, när han fyllde år, fick han en glasblåsningstimme i födesedagspresent, precis som Monica.
– Det var i Tobo. Jag fastnade för det på en gång. Man gör det. Många som jag talar med har upplevt precis samma sak. Det är helt enkelt fascinerande att arbeta med glas, säger Mårten, medan han skickligt fångar upp glasmassa ur smältdegeln med en lång stång som han hela tiden roterar så inte massan ska droppa ner på golvet. Mårten gör en fågel på några minuter.
Mårten är Sveriges förste glasblåsarlärling. Av hävd har glasblåsarindustrin inte haft något lärlingssystem till skillnad från många andra hantverksyrken, berättar Stefan Erlandsson som varit lärare vid Kosta glascenter i 25 år.
Mårten gick först Riksglasskolan i Orrefors och började sedan sin nuvarande utbildning.
– Det gällde ju att hitta en arbetsplats där utbildningen kan äga rum, säger Mårten som nu gjort hälften av sin lärlingstid på 100 veckor och har varit på Ulvens glasbruk i ett år. Att glasblåsaryrket är hotat är han medveten om.
– Jag tar ett steg i taget. Såklart hoppas jag att det blir mycket att göra här så att jag får jobba kvar.
Som lärling brinner han för själva hantverket som lockar mer än design.
– Jag ser mig som hantverkslärling.
När lärlingsåret är över ska Mårten göra ett gesällprov.
– Det är mitt första mål. Sedan får vi se.
Den svenska glasbranschen bestämmer hur gesällproven ska se ut. Det kan handla om en skål med invikta kanter, att blåsa ett vinglas med ben och fot, göra en skål med klack och arbeta med färgat glas, räknar Stefan upp. Han verkar inte det minsta orolig för utgången av Mårtens gesällprov.
– Vi grillar honom hårt. Man måste nöta grunderna. Visst, det går att ta genvägar och göra ett enda vackert fat. Men tio likadana – då blir det problem, säger Stefan och skrattar.