Det finns en orsak till det. Mona-Lisa är köksansvarig för en förskola i Uppsala och lagar mat till 100–130 personer varje arbetsdag.

– Jag har ordnat så många fester för familjen genom åren. Nu vill jag slippa laga mat, säger hon.

Familjen och barnen är det hon är mest stolt över, sex barn har det blivit, och än så länge sju barnbarn och ett bonusbarnbarn.

Artikelbild

| Mona-Lisa Eriksson har inga planer på att fira sin 60-årsdag i köket. Nej, en helkväll i Stockholm får det bli! Foto: Marie Westerlund

– Jag började tidigt och gifte mig när jag var 18 år. Jag är envis och gick min egen väg och tyckte att jag visste allt på den tiden. Nu vet jag bättre, säger Mona-Lisa.

Hon är född och uppvuxen i den lilla byn Tjautjasjaure utanför Gällivare, ett bland 13 barn i en laestadiansk familj. Vid 17 års ålder flyttade hon söderut till Stockholm och har provat på en hel del olika yrken under årens lopp. Nu har hon jobbat i köket på förskolan i Ekeby i tio år och sett till att alla fått den mat de både vill och kan äta.

– Jag ser fram emot pensionen och att ta hand om djuren på gården, om jag orkar, säger Mona-Lisa Eriksson.

Sedan 14 år lever hon som sambo på ett lantbruk i Björklinge där det finns både fjällkor, tyska höns, påfåglar, ankor, en gris, en motsträvig vallhund och en katt.

Har du några dolda talanger?

– Nej, jag är öppen som en bok. Alla vet allt om mig. Jag döljer ingenting! påstår hon, men kommer sedan på att det faktiskt finns en hobby, eller talang, som inte är så vanlig. Konsten att göra kaffeost!

Kaffeost är en slags halloumi, en gnisslig sort, som man i Lappland lägger i kaffekoppen till fest. Där kommer fjällkorna på Björklingegården väl till pass, eftersom kaffeost görs på opastöriserad, lite fetare mjölk. Processen från mjölk till den rätta fastheten i ostkuberna kräver rätt handlag, tålamod och erfarenhet. Mona-Lisa Eriksson brukar ta med kaffeost när hon hälsar på hemma i Lappland. Osten drar åt sig kaffesmaken och är en tradition som ger högtider som konfirmationer, bröllop, begravningar och fester en extra känsla.

– Det är del av en kultur, ett generationsarv. Jag önskar att mina barn lär sig och fortsätter traditionen, säger hon.

Mona-Lisa har ett bra tips för alla inför semestern:

– Äventyrssemester! Varje sommar åker vi iväg i bilen utan mål, vi hyr inga stugor eller bokar något i förväg. Vi kör och ser vad som dyker upp om 5–30 mil. På eftermiddagen ringer vi runt och ser var vi kan bo. Min svärmor som är 90 år följde med en gång, och hon tyckte det var det bästa hon varit med om, intygar Mona-Lisa Eriksson.

Favoritställen är Fatmomakke, i Västerbotten mot norska gränsen. Men Sorsele, Öland och kalfjället är smultronställen de funnit genom åren. Tystnaden och växtligheten är oslagbar på kalfjället under sommarhalvåret, tycker hon. Särskilt på egen hand.

En av hennes födelsedagsönskningar är annars en semestervecka med ”bara barnen” på en plats där ingen varit förut. En vecka utan disk eller matlagning där man bara solar, pratar, skrattar och knyter an till varandra.

När du ser tillbaka, är det något annat du önskar att du hade gjort?

– Ja, jag borde ha gått in i politiken, engagerat mig. Jag älskar debatter, och jag älskar att höras och synas. I samhället i dag tycker jag att sjukvården och skolan är viktigast. Jag tycker till exempel att man borde backa litet i skolan, barnen tar över för mycket. Det blir inte det lugn och ro som barnen behöver, säger Mona-Lisa Eriksson.