En synnerligen hjälpsam cyklist guidar mig rätt i den gamla delen av Knivsta inför mötet med Thomas Nilsson. Här i ett hus från 1912 bor han tillsammans med hustrun Eva Myrsell sedan 1977. Det som skulle blivit några få år i Knivsta har blivit nästan 40, och han vill inte flytta.
– Så länge jag är frisk och kan sköta hus och trädgård vill jag vara kvar, säger han.
Trädgården är grön och inbjudande. Några planteringar med perenner och en utemöbel står på framsidan av huset och flera olika träd växer sig höga i den bakre delen av trädgården. Inne i vardagsrummet står kaffet framdukat på bordet, som också härbärgerar flera högar med böcker.
– Ja, det är lätt att se att min favoritsyssla är att läsa, säger han och håller upp en bok som ligger framme. Den ska han tipsa om senare samma eftermiddag på Knivsta bibliotek då biblioteket bjuder in låntagare under rubriken "En bok – en läsare".
Tomas Nilsson flyttade till Knivsta när delar av Skogshögskolan flyttade från Stockholm till Uppsala. Han är född och uppvuxen i Stockholm och han beskriver målande en lugn huvudstad som sedan länge är borta.
– Som sexåring gick jag själv ensam hela vägen från Vasastan till Hagaparken. Och när de byggde tunnelbanan så fick jag lifta med en av gubbarna som körde sprängsten och följa med när han körde ner under jord. Sånt är ju helt otänkbart numera, konstaterar Tomas Nilsson.
Efter kindergarten på Västmannagatan började han först på Viggbyholms folkskola och fortsatte sedan på Viggbyholmsskolan i Täby. Skolan, med både dagelever och internat, var känd för sin nya pedagogik där man lade lika stor vikt vid de teoretiska som de praktiska ämnena. Han tog studenten 1960 och sökte sig direkt till Stockholms universitet där han läste kemi och mikrobiologi. Målet var att bli växtförädlare.
– Men jag tyckte att mikrobiologi var så intressant att jag bestämde mig för att bli vän med svamparna, säger Tomas Nisson som rätt omgående började sin forskningsbana. 1963 fick han en forskartjänst på Skogshögskolan och det dröjde inte länge innan han spanat in sin blivande hustru Eva, som jobbade på labbet.
– Och nu har vi varit gifta i 52 år!
Han brann för sin forskning och trä blev hans fokus. Ny kunskap kom om hur man kunde lagra ved i form av flis och Tomas Nilsson hittade en ny svamp i vedträsammanhang som fanns i varenda flisstack. Han hade inga större begränsningar i sin forskning och behövde inte ständigt ägna tid åt att söka anslag till olika projekt.
– Det fanns pengar till allt då. Dagens modell med att söka anslag har väckt avundsjuka mellan forskare och inte främjat forskningen, säger Tomas Nilsson som blev professor 1988.
– Jag har den gamla tidens professorstitel, efter min gamla studentexamen och min gamla doktorsexamen, säger han.
Han är besviken över att hans forskningsområde inte längre lockar forskare på samma sätt som tidigare. Han menar att trä är ett område som gått förlorat.
– I dag finns det inte träexperter på Vattenfall, SJ eller Telia. Det finns inte längre samma kunskap inom företagen, säger Tomas Nilsson och berättar hur man tidigare löpande kontrollerade hållbarhet och livslängd i det trä man skulle använda.
Han har arbetat med många spännande projekt både i Sverige och utomlands. Han har tillsammans med hustrun Eva bland annat undersökt vad som bryter ner regalskeppet Vasa. Ett år tillbringade de flera månader i Nya Zeeland där de ingick i en grupp som undersökte bakterier som bryter ner trästolparna i vin- och kiwifruktodlingar.
Tomas Nilsson visade tillsammans med en kollega att det är bakterier som bryter ner vattendränkt trä. Tidigare trodde man att det var vattnet som orsakade nedbrytningen.
– Bakterierna, som vi kallade erosionsbakterier utgjorde en tidigare okänd typ av mikroorganismer. Erosionsbakterier bryter ner trä i vatten, till exempel på skeppsvrak. Många städer och stadsdelar vilar också på vattendränkta träpålar, som Venedig och Amsterdam. Men även Riksdagshuset i Stockholm och hela Strandvägen vilar på pålar. Min kollega sade på skämt när vi avslutat en undersökning av träpålarna under Riksdagshuset "Nu har vi sett till att Sveriges demokrati vilar på säker grund".
I dag begränsas Tomas och Evas arbetsinsats till att de deltar i ett projekt på västkusten där man studerar hur olika behandlingar kan skydda trä mot skeppsmask. De får då tillbringa nästan en vecka innan midsommar i Fiskebäckskil tillsammans med andra forskare, samtidigt som de prover som exponerats under havet i ett år undersöks.
– Det är roligt att fortsätta med det så länge de vill ha oss kvar, säger Tomas Nilsson.