KG växte upp i Tierp på Munga gård där hans far var rättare. KG var det yngsta barnet av fem syskon till makarna Emma och Georg Johansson. Vid 16-års ålder flyttade han hemifrån och jobbade första åren på några mejerier i Tierp och Årsunda innan det var dags för militärtjänst mitt under pågående världskrig.
Att han började sin yrkesbana på mejeri berodde på att hans far ville att KG skulle utbilda sig till mejerist. En del av den militära befälsutbildningen fullgjordes på T2 i Skövde och i augusti 1945 träffade han 17-åriga Siv som kom att bli hans livslånga kärlek.
Han visade mig många gånger platsen där han brukade ”bonna” över muren för att kunna träffa henne, när permissionerna inte räckte. I oktober 1948 började KG utbildningen till polis i Stockholm och efter några år där och i Kumla var han planenligt tillbaka som polis i Skövde och kunde 1953 gifta sig med Siv.
Sonen Håkan föddes 1960 och långt före sin tid sökte KG sig över från kriminal- till ordningspolisen för att kunna jobba skift och bli en del i barnpassningen. KG jobbade där huvudsakligen som vakthavande befäl fram till sin pensionering 1988. Han var en polis av den gamla sorten med ett enormt kontaktnät, auktoritet, orädd, god initiativförmåga, fantasi och beslutsamhet och åtnjöt även en ärlig respekt hos ”buset”. Det kunde jag själv se när vi gick ”på stan”. Han stod alltid upp för det som han ansåg var rätt, vilket inte alltid var helt okontroversiellt. Han blev ofta betraktad som en allmänt omdömesgill person som folk ville ha råd av, även om det inte var polisiära frågor. Kanske hade det med uppväxten att göra, för KG hade även en god kontakt med och intresse för såväl husdjur som tamdjur och han värnade deras rätt. Under lång tid var han såväl ordförande som tillsynsman för dåvarande Skövde Djurskyddsförening. Han var också utbildare vid polishundskolan i Sollefteå.
Privat gillade han att vara ute med båten på Vättern eller i stugan vid sjön Örlen. Att resa stod också högt i kurs. Gärna med bil utomlands. Han hade också ett stort bilintresse som vi delade tillsammans och han älskade att åka cab, även mot slutet av sitt liv och vi körde otaliga veteranbilsrally tillsammans. År 2012 förändrades livet då KG fick en omfattande stroke och var helt uträknad. Läkaren menade att man skall vara nöjd när man blivit 89 och såg inga förutsättningar för en förlängning. KG har alltid varit en kämpe och älskat livet så efter några månader var han åter på banan, om än med reducerad hastighet och gemensamma krafter. Pappa kämpade in i det sista och jag är övertygad om att han inte tyckte att det var dags, den här gången heller. Pappa var inte bara en pappa utan också en riktig kompis som inte backade för något. Saknade är stor.