Snön ligger vit på fur och gran. I det röda huset invid Sätuna herrgård sprakar elden i kakelugnen när Johan Gabriel Borgenstierna bjuder på te och hembakad (av hustru Agneta) mjuk pepparkaka med västerbottenost.
– Lugn och ro, säger han.
Efter 40 år som högstadielärare och årtionden som flerfaldig föreningsordförande, kommunpolitiker, kyrkopolitiker och mycket annat är en smula stillhet och frihet att sitta och läsa eller tänka en härlig njutning för honom.
Nästan så att vi skulle kunna strunta i födelsedagsintervjun och bara njuta av lugnet i Björklinge, kaffet, eldens knäppanden och viskanden och bara tänka tillsammans. Men det går ju inte an, när mötet kommit till för ett samtal kring 70-årsfiranden på juldagen.
Den stora vorstehn Kingen glider in vid de röda sofforna i vardagsrummet och vill vara med på ett hörn i intervjun: uttrycker med en svansviftning och belåten suck ungefär samma sak som husse. Frid.
Sedan länge är Johan Gabriel Borgenstiernas cirkel sluten i den bemärkelsen, att han, född i Björklinge, kom tillbaka dit efter ett antal år i Karlstad, där fadern blev först domprost och sedan biskop.
– Jag trivdes aldrig i Karlstad. I staden. Men att bo på landet …, säger han, blir mild i blicken och visar en bunt foton han tagit av fälten, sjön och skogen runt Sätuna. Det finns något drömskt och mjukt i bilderna, stråk av dimma, gryningsljus, vare sig det är vinter eller sommar.
– Andlighet, säger han. Jag känner en sorts andlighet även om jag inte tror på uppståndelsen och en gud på kyrkans vis.
Han finner andligheten i naturen, men också i kyrkan:
– Dels är jag oerhört förtjust i orgelmusik, dels tycker jag om den stillhet som borde vara i kyrkorummet, men inte alltid är det.
Son till en biskop och före detta kyrkopolitiker, därtill gärna kyrkobesökare, vet han att njuta av kyrkans goda och lämna resten därhän. Åtminstone numera.
– Det var en dag, jag var ute på fälten här. Plötsligt hörde jag kyrkklockorna från Tensta, Viksta och Björklinge ringa samtidigt. En fantastisk upplevelse!
När Johan Gabriel Borgenstierna fyllde 60 år gjordes också en födelsedagsintervju för UNT. Nu vill han inte prata om samma saker, inte räkna upp vad han gjort i livet; hellre vill han tala om just det vi gör medan vi dricker te. Tillvaron, det liv man har kvar, vad som ger glädje i dag.
Med Agneta, sedan många år vd i det aktiebolag Sätuna är sedan 1906, har han varit gift i 45 år. De har två döttrar och två barnbarn, släktingar i båda familjelinjerna. Men i det röda huset är de numera ensamma och sedan svärfar Henrik Lovén dog i våras, står själva herrgårdsbyggnaden obebodd. Att hålla en så stor byggnad i stånd genom århundradena är en pärs, förstår jag när jag frågar och jubilaren ruskar på huvudet och suckar.
Men på juldagen tas herrgården i bruk. Då ska hundratalet gäster mingla under födelsedagsmottagningen.
Önskar han sig något särskilt i födelsedagspresent?
– Ja, en resa till Normandie. Tänk dig landstigningen 6 juni 1944. Den händelsen har fascinerat mig. Det måste ha varit helvetet på jorden med tusentals människor som sköts till döds eller drunknade. Jag ska resa dit till hösten, antagligen med någon resa med guide, eftersom jag inte kan franska.
Historia kan han däremot. Tänkte till och med doktorera i ämnet, men jobbade samtidigt som lärare och var gräsrotspolitiker.
– Det gick bara inte. Jag var väl inte utbränd, men åtminstone rejält vidbränd.
Som lärare, säger han, har han försökt ta lärdom och varning av sina egna upplevelser av lärares avarter under skoltiden..
Hur var han själv som skolelev?
– Inte någon buse, men inte heller någon mönsterelev.
Ett icke auktoriserat experiment med knallpulver och linjal renderade honom ett C i uppförande vid något tillfälle. Och studentbetygen blev visserligen helt acceptabla, men inte tillräckliga för att komma in på skogshögskolan med.
– Jag som ville bli jägmästare …
Hur skulle jubilaren karaktärisera sig själv?
– Jag är en sammansatt natur. Folk känner olika sidor av mig. Vill inte säga att jag är romantiker, men jag har tämligen lång stubin.
Han citerar aforistikern och poeten Stig Johansson från Malmö. ”Att brusa upp för småsaker är som att spadvända i balkonglådan.”
– Jag kan samtidigt vara ganska hård. Jag har haft fem stövare, tre vorsteh och en riesenschnauzer. Alla utom två har jag själv skjutit när det har varit dags. Har jag haft det roliga, har jag också tagit det tråkiga. Men det har varit hemskt jobbigt.
Jagat har han gjort sedan han kom in i Agneta Lovéns familj i slutet av 1960-talet. Men numera tar han inte alltid bössan med sig. Ofta blir det kameran i stället.
– Eller så går jag drevkarl. Det räcker ofta att komma ut.
Att bo på landet, få tid för det där lugnet, den där friden, se gryning och skymning komma och gå utan jäkt, njuta av ljuset över fälten och dofterna i skogen …
– Här finns mycket andlighet, säger Johan Gabriel Borgenstierna, 70 år juldagen 2012.