Vi träffas i församlingsgården i Storvreta där Kristina Hognesius Lockner jobbar. Hon kommer ut ur en korridor iklädd en ljusrosa kjol till den svarta skjortan. Bredvid går hennes dotter Cecilia. I sommar blir hon sex år.
– Dagis är stängt, förklarar Kristina när vi sätter oss i kapprummet. Så du får vara med mamma på jobbet i dag, säger hon och titttar på sin dotter.
Att Kristina skulle bli präst var den enda vägen som kändes rätt för henne. I sin hemby var hon den enda i sin generation som gick i kyrkan.
– Jag har aldrig tvivlat på att det finns en Gud. Men jag har tvivlat på att Gud kunde bo i en kyrka, säger hon.
Hon har arbetat som komminister här i Vattholma pastorat sedan 2005. Konfirmandverksamheten gör att Kristina får möta och lära sig nya saker av unga människor.
– Jag skulle inte kunnat någonting om datorspel eller fått inblick i ungdomskulturer om det inte vore för mitt yrke, säger Kristina.
Det är just ungdomar som hon brinner allra starkast för.
– Plötsligt dyker det upp en elev från skolan bredvid här hos oss under någon rast, säger hon. Många barn trivs med att komma hit.
När hon själv var barn bodde hon på landet, tre kilometer från E4:an i Skog i Ångermanland. Under gymnasiet åkte hon för att plugga i Mississippi och då hade hon förhoppningen om att få komma till en större stad.
– Men jag hamnade vid en landsväg på landet, skrattar hon.
När Kristina tog studenten hände mycket i hennes liv. Hon hade bestämt sig för att hon ville bli präst, hon hade precis tagit körkort och samma vår gick hennes pappa bort.
– När han dog var det som att falla. Jag upplevde det som att ett nät fångade upp mig precis innan jag skulle nått botten. Där kunde jag vila tills jag orkade igen, säger Kristina. Det är viktigt att man tillåter sorg att ta tid.
När hon kände att hon orkade igen så läste hon till präst. Kort därefter sprang hon på en gammal klasskamrat från gymnasiet som blivit läkare.
– Då frågade hon mig ”Är det någon som går på att du är präst och att jag är läkare?”. Det är det där med självbilden.
Det finns många föreställningar kring hur en präst förväntas vara och det gjorde att det tog ett tag innan Kristina började betrakta sig själv som präst.
Hon har sedan barnsben även sett sig själv som sångare, och sjungit både kör- och solosång.
– Att sjunga i en bra kör med bra dirigent är lyxigt. Och sången hjälper en på så många olika sätt, både psykiskt och fysiskt. Det ger harmoni i hela kroppen.
2001 påbörjade hon en avhandling vid Åbo Akademi i Gamla testamentets exegetik, tolkning av texterna. Ämnet är klagopsalmsterminologi, vilket innebär att hon ska studera de klagoord som återfinns i texterna.
– Jag har alltid varit intresserad av gudsbilder, men det är tur att man är positiv som person, för det här är bara elände, säger hon och skrattar.
Men mitt under arbetet med avhandlingen fick hon en heltidstjänst och dottern Cecilia och har därför inte lyckats färdigställa den.
– Jag sa att innan jag fyller femtio så ska jag vara klar med den. Men när jag sa det var jag bara tjugosju och nu är det bara tio år kvar, säger Kristina.
Än så länge ligger hennes fokus på det nuvarande jobbet. Ett av hennes mål är att kyrkan ska få människor att mötas.
– Gudstjänsten är en viktig mötesplats för människor i alla åldrar, säger hon.
Det är inte säkert att Kristina alltid är så förberedd som hon skulle önska inför söndagarnas gudstjänster.
– Jag skriver ofta mina predikningar sent på lördagskvällen, det är en dålig vana, säger hon. Då brukar jag be Herren att vara med mig och hjälpa mig.