Tatueringen "White wine dry".
Serie: Sorg
På höger underarm har Jessica Pehrson en tatuering föreställande druvklasar och ett vinglas, tillsammans med texten ”White wine dry”.
– Mamma älskade torrt, vitt vin. Hon var inte så bra på engelska så när hon beställde det utomlands blev det ”white wine dry”, det är något hon och jag brukade skämta om. Vi skojade mycket, berättar Jessica och ler.
– Jag kan se henne framför mig på Cypern med ett glas vitt.
Tatueringen kom till några veckor efter att Jessica förlorade mamma Lilian i lungsjukdomen kol. En måndagsmorgon i april 2022, strax innan Jessica skulle till sitt jobb som gymnasielärare, ringde hennes pappa och berättade att han hade hittat Lilian död i sin säng.
– Min reaktion då var att bli arg på pappa. Det var lättare än att förstå att mamma inte fanns mer. Jag lade mig på golvet i köket och kunde inte andas, säger hon.
Chocksorg är ordet Jessica använder för att beskriva vad hon har gått igenom. Trots att Lilian levt med kol i många år hade ingen kunnat föreställa sig att hon skulle ryckas ifrån dem vid 57 års ålder. Jessica, som alltid brukade prata med sin mamma i bilen hem från jobbet, kommer aldrig att glömma deras sista telefonsamtal.
– Hon hade fyllt år och pratade om att hon skulle bjuda på glass med jordgubbar, som hon fryst in i somras. Hon avslutade samtalet med att säga ”jag älskar dig, puss, puss”, säger hon.
Jessicas mamma tog inte den hjälp som fanns. "Jag tror att hon tyckte att det var hennes fel eftersom hon rökte."
Så länge Jessica kan minnas hade mamman hostat men sjukdomen var ingenting hon pratade om. Bara en gång nämnde hon diagnosen för dottern.
– Och då var det väldigt lättvindigt, ”de tror att jag har typ kol”, säger Jessica.
Först i efterhand har hon förstått vad kol innebär. När hon läste på insåg hon att det finns hjälp, som medicinering och näringsdrycker. Hjälp som mamman aldrig tog emot. Jessica och hennes pappa hittade flera undanlagda läkarkallelser efter hennes död.
– Då blev jag arg på henne, säger Jessica, som ändå har kommit fram till att hon måste respektera sin mammas val.
– Jag tror att hon tyckte att det var hennes fel eftersom hon rökte. Och hon kände oss så väl, hon visste att vi skulle tjata om att hon måste sluta. Man kan säga att vi blev medberoende.
Jessica berättar att hennes mamma hade rollen att lugna och hitta lösningar. När hon försvann tvingades hon växa upp på riktigt.
Jessica upplever att kol är skambelagt, just för att det ofta kopplas till rökning. Genom att prata om mammans sjukdom vill hon bidra till att bryta stigmat.
– Det är en myt att kol bara drabbar rökare. Och oavsett om man röker eller inte så har man rätt till vård, säger Jessica.
När hon förlorade sin mamma var hon 33 år. Ändå känns det som att hon tvingats växa upp under året som gått. Jessicas pappa var under den första tiden så förtvivlad att Jessica var riktigt orolig för honom, samtidigt som hennes två egna barn saknade sin hängivna mormor.
– Det hade alltid varit mamma som fanns där när jag mådde dåligt. Hon hade rollen att lugna och hitta lösningar. Allt hon skyddat mig från i 33 år fick jag nu ta hand om själv, säger hon.
Jessica vill häva skambeläggningen av kol.
En viktig tröst är att de mitt i sorgen lyckades ge mamma Lilian en begravning som Jessica är övertygad om att hon skulle ha tyckt om. Efter en vacker ceremoni med Lilians favoritmusik och mycket blommor hölls mottagningen hemma hos Jessica, med finsk korv, calamares, snittar och torrt, vitt vin.
– Hela kvällen spelade vi mammas låtar, vi grinade och pratade. Folk som bara hade tänkt stanna i tio minuter blev kvar till två, tre. Alla känslor var okej att ha den kvällen, minns Jessica.