"Ibland har jag sett nån nätkommentar 'den här gången behövde jag bara googla tre gånger'. Men vi är ju inte elitistiska, utan snarare förutsätter våra serier en sorts allmänbildning vilket kan störa folk", säger Jan Berglin.
I söndags firade de 41-årig bröllopsdag. Jan och Maria Berglin är skaparna av serien Berglins, samtidsskärskådande satir som startade i Ergo 1985 och slog igenom på bred front i och med att Svenska Dagbladet tog in serien 1995.
De gifte sig redan som 21-åringar och min plan är att fråga dem hur det funkar att, sedan 30 år, också vara kollega med sin äkta hälft.
– Du menar såna äktenskapstips? frågar Maria och ser både roat och skeptiskt på mig.
Kommer de sända iväg mig tillbaka på E4:an innan jag ens hunnit parkera mig i pergolan?
– Vi har liksom direktkommunikation, det finns inga filter. Vi säger ju vad fan som helst till varann. Vi har varit ihop så länge så det finns inga illusioner, säger Maria.
Jan nickar, de är samstämda i intervjun, faller varandra i talet och avslutar varandras meningar. Som när Maria börjar berätta om hur de får sina idéer till serien:
– Alla politiska tillhörigheter och samhällsklasser kan ge uppslag, vi siktar in oss på alla målgrupper. Vi avlyssnar också. När vi åker runt i vår bil brukar vi vara...
– Häcklare, inflikar Jan.
– Ja, häcklarebilen!
– Det är ett fiskafänge. Det mesta är bara taskigt och oanvändbart men vissa saker dyker upp. Känner du till "Blandaren"? De satte igång bandspelaren och söp en hel kväll. 95 procent av materialet var helt värdelöst, men redaktören lyssnade igenom allt och hittade guldkorn.
– Fast vi är nyktra, tillägger Maria.
När det är dags för fotografering utanför huset i Gävle gör Jan och Maria Berglin en pastisch på konstverket "American Gothic" av Grant Wood.
Tröttnar ni någonsin på varann?
– Ja! utbrister Jan.
I vilka lägen?
– Alla lägen. Men nånting måste ju finnas där ändå, vi träffades trots allt 1979, säger Jan och får skrattande bifall från Maria.
– När man varit ihop så här länge tränar man överseende.
– Man måste avstå lockelsen att vinna. Man vinner nästan aldrig nånting, säger Jan.
Sedan pandemin vill fler vara fria i sitt arbetsliv. Har ni tips till de som vill ta sig ur ekorrhjulet?
– Vi är i ekorrhjulet så det bara rasslar om det, skrattar Jan.
– Det krävs idoghet. Att orka. Man ska inte tro att man kan bara gör en grej och så blir det succé och sen blir allt jätteenkelt. Det fortsätter vara jättejobbigt, säger Maria.
Men det finns såklart positiva sidor med att jobba som de gör.
– Fördelen är att man slipper gå på möten, afterwork och att reta sig på chefer. Men nog kan jag sakna folk. Det är trevligt att få input. Främst för att jag är skraj för att tappa känslan för vad som är på gång. Det är risk för rundgång om man bara har radio och tidningar. Man får prata med grannarna, de är hyfsat representativa, säger Jan.
– Där är vi helt olika. Jag saknar aldrig folk. Jag tycker om att vara ensam, att prata med mig själv.
"Vi har liksom direktkommunikation, det finns inga filter. Vi har varit ihop så länge så det finns inga illusioner", säger Maria Berglin.
Serien åldras tillsammans med paret, och om man jämför med till exempel Kalle Anka där knattarna är för evigt sju år gamla växte barnen i Berglins upp och blev tonåringar.
– Det kommer helt klart bli mer prostata och artros i framöver. Sånt vi kan, säger Jan och tillsammans tillägger de att kanske kommer deras strippar bli mörkare, i och med den generella utvecklingen i världen.
– Framtiden känns inte så positiv. Amerika faller samman. Om Ryssland går på fler...
Maria låter meningen hänga oavslutad i luften.
– Det är ju ett livsfarligt scenario, om USA skulle bryta samman. Då är fältet öppet för Ryssland och Kina att göra precis vad fa-an de vill, hävdar Jan.
– Man måste se till att man har en potatisåker och en jordkällare. Vi har potatis, men vi är inga preppers, understryker Maria.
"Fördelen med att jobba som vi gör är att man slipper gå på afterwork och att reta sig på chefer. Men nog kan jag sakna folk", säger Jan Berglin. Maria, däremot, tycker det är skönt att jobba ensam.
– Just nu läser jag läser "Skogslandet" av Lisa Röstlund och blir deprimerad, säger Jan. Det vi kallar skog kommer snart vara helt försvunnet. Vi klagar på Brasilien, men vi i Sverige hugger ner lika mycket ungefär. Jag skulle vilja starta en folkrörelse.
Maria nickar, och kläcker idén att de ska starta en insamling för att köpa upp skog.
– Skitskog. Vi köper den billigt. Stora arealer som får stå i 150 år. Ingen jävel får gå dit.
Jag vågar mig på frågan igen – hur gynnas kärlekslivet av att arbeta tillsammans?
– Jag tror inte jag vill vara snaskig... Men vi har två barn. Vi har haft kärleksliv två gånger, säger Maria.
– Ja, garanterat två gånger. Det kan inte ha varit nån nackdel. Jag attraheras definitivt av nån som är rolig.
– Det är ju ett villkor för att man ska stå ut så många år. Att man uppskattar varandras sätt att se tillvaron på.