Ett katastrofläge kan både innebära att vi hamnar i ältande och oro men också att vi kraftansamlar och gemensamt hittar en väg ut. Anna Kåver har skrivit en tankebok om den speciella tid vi lever i.
I januari förra året började Anna Kåver skriva anteckningar utifrån sitt eget liv, hon befann sig själv i en brytpunkt med en stor flytt och en nedtrappning av yrkeslivet. I och med restriktionerna som rådde upptäckte hon att hon fick mer tid för eftertanke. Resultatet blev boken "Närbilder. Anteckningar i ljuset av en märklig vår". Den skiljer sig från hennes tidigare böcker eftersom den är mer personlig. I den speglas hennes vardag, med promenader vid Fyrisån, i ögonblicksbilder från världsläget.
I läsningen slås man av hur lugnt hon hanterar den globala katastrof som pandemin innebär, och de bitvis nattsvarta referaten av världpolitiken. Har hon i och med sitt yrke hittat verktygen för att hantera kriserna, eller är hon till naturen tillitsfull?
– Jo, jag är född med ett lugnt temperament, men jag har ju jobbat inom psykiatrin i drygt 40 år och har lång erfarenhet av att hantera lidande, ovisshet och oro. För mig och många andra har de stora existentiella frågorna om livsmening, döden, kärleken, valen och ovissheten fått lite extra bäring under den här perioden. Vad kan man göra i det lilla för att ändå fylla livet med mening?
I boken refererar hon bland annat till filosofen Kierkegaard när hon resonerar kring restriktionerna. Det är inte konstigt att människor mår dåligt av att hela tiden fatta beslut som kan få stora konsekvenser: Hur nära vågar jag stå i kön? Ska jag besöka min gamla mamma? För att tala med Kierkegaards ord: vi är dömda till friheten att välja, en frihet som lätt skapar ångest.
För hennes egen del har det kaotiska världsläget trots allt fört med sig en känsla av hopp om att människor kan samarbeta.
– Människan är stryktålig. Det kan låta cyniskt och kallt. Men jag vill poängtera att vi inte ska underskatta vår förmåga att anpassa oss. Vi upplever ett globalt och livshotande trauma men det är viktigt att påpeka att alla inte är traumatiserade. Det är lätt att sjukdomsförklara sina psykiska pandemireaktioner, som oro, ensamhetskänsla, sömnsvårigheter och nedstämdhet. Men de är naturliga och förhoppningsvis övergående, och helt begripliga utifrån läget. Om inte, finns det hjälp att få även för detta.
Anna Kåver har främst varit verksam vid Akademiska sjukhuset. Nu är hon i ett skede där hon, efter 40 år, börjar trappa ner sitt yrkesliv.
För hennes egen del har världsläget bland annat fört med sig en känsla av hopp om att människor kan samarbeta.
– Jag har sett så många exempel på empati och medkänsla det senaste året. Och jag är oerhört imponerad över hur snabbt forskarna tagit fram vaccinen.
"Närbilder" är ingen självhjälpsbok och erbjuder inte heller någon quick-fix. Snarare fungerar boken som en samtalspartner kring funderingarna som rör en vardag som kanske ändrats radikalt.
För Anna Kåver landar resonemangen ofta i begreppet acceptans.
– Acceptans innebär att vara klarsynt utan att bli passiv och ge upp. Det innebär att inte krampa kring hur saker och ting borde vara men inte är. Att stå ut med ovissheten. Kriget mot pandemin kan vi förstås inte ge upp men vi kan välja hur vi ska förhålla oss till den och ha lite tillit till oss själva.
Ett sätt att få distans är att läsa biografier, något som Anna Kåver gjort under pandemin.
– Det har varit värdefullt att få dyka ner i andras liv under andra tidsepoker och låta mig uppslukas. Det är ett sätt att gå utanför mig själv och få perspektiv på mitt liv och historien.