Sofia Cureau, leg psykolog och verksamhetsledare vid Studenthälsan i Uppsala.
De naturliga sociala arenorna för studenterna försvann mer eller mindre under två års tid.
– Unga vuxna, och särskilt studenter har varit sårbara under den här tiden, det är nu de ska etablera sig. Värst har det varit för de nya studenterna och de internationella – och särskilt för de som redan hade en viss social ångest, säger Sofia Cureau, leg psykolog och verksamhetsledare vid Studenthälsan i Uppsala.
Tidigare benämnde man det social fobi, men begreppet har vidgats och Sofia Cureau påpekar "att det finns grader i helvetet".
– Att tycka att det är nervöst att komma tillbaka till arbetsplatsen och gå på sociala tillställningar igen är inte konstigt. Det är när ängsligheten eller ångesten begränsar ens liv och är handikappande som det är dags att göra något åt det, om man inte kan gå och handla eller om man inte kan ta sig till föreläsningarna.
Studenthälsan har haft ett normalt söktryck de senaste två åren, men en grupp står ut i statistiken och det är de internationella studenterna, som står för 20 procent av besöken. Under 2018–19 var motsvarande siffra 15 procent. Ökningen kan vara en pandemieffekt, enligt Sofia Cureau.
– Under själva pandemin gick många in i något sorts överlevnadstillstånd, många unga reste hem till sina familjer om de kunde och de som bodde nära sina föräldrar åkte hem regelbundet för att äta och umgås. Men de internationella studenterna kunde inte det, de har varit väldigt ensamma och för dem har det också varit många frågor kring restriktionerna eftersom Sveriges har skilt sig från andra länders.
Söktrycket hos Studenthälsan har i stort sett varit oförändrat under och nu efter pandemin. Men Sofia Cureau ser skillnader i vilka behov studenterna haft den senaste tiden. Under pandemin fanns det till exempel ett större intresse för att ingå i digitala grupper. Och nu, när allt börjar återgå till det normala, upptar ämnen som isolering, ensamhet, hur svårt det är att få vänner och social ångest stor del av samtalen.
Isoleringen har satt sina spår hos många, men särskilt hos unga vuxna och studenter. För många är det svårt att komma tillbaka till det sociala livet. (Arkivbild från september 2021 när restriktionerna lättade.)
– Nu kan vi se effekterna av vad vi har varit med om, det börjar klarna. Vad har den här tiden fått för konsekvenser? För de som byggt upp en rädsla för fysiska möten är det oerhört ångestfyllt att riskera att inte bli godkänd för att man inte dyker upp på föreläsningar och seminarier.
Men det finns också de som på olika sätt mått bättre av pandemin. Att inte behöva ta del i alla sociala sammanhang har gett lite andrum. För de som lider av fomo (fear of missing out), det vill säga en rädsla att missa något och hamna utanför gruppen, har restriktionerna gett lite respit.
– De har tyckt att det har varit ganska skönt att chilla i soffan i stället för att hänga på nation.
Lite på samma sätt har det varit för de som redan hade social ångest eller fobi före pandemin. De har sluppit utmana sin rädsla varje dag och för första gången kunnat studera utan ångest, och kanske också klarat studierna bättre.
Lider man redan av social ängslighet kan pandemin ha utlöst en svårare form av ångest. Är ångesten handikappande för det dagliga livet ska man söka vård. (Arkivbild.)
Men vad ska man då göra om skräcken för sociala kontakter har slagit klorna i en och tröskeln till att gå ut i världen är hög?
– Försök komma ut en gång varje dag. Drar du dig undan befäster du det om hjärnan sagt åt dig är läskigt. Motbevisa farhågorna och låt inte negativa tankarna bli en sanning. Kommer du inte ur ångesten på egen hand ska du söka dig till vården, det finns hjälp att få.