Enligt Maria Hallenberg, specialistsjuksköterska i psykiatri, förstår inte barnen vidden av sina handlingar. "De tror att vi kan fixa allt på sjukhuset men det är inte säkert, de kan få skador för livet."
Lova hade mått dåligt av och till i nästan två år. Men skolan fungerade, hon tyckte till och med om att vara där, och hon hade kompisar. Det fanns inget påtagligt som kunde härledas till Lovas nedstämdhet. Det var när Alexandra upptäckte att Lova skurit sig i benet som familjen fick kontakt med BUP, och Lova påbörjade sin terapi.
– Tyvärr fungerade inte terapin alls, jag tror tyvärr det beror på den enskilda behandlaren som ganska snart slog fast att Lova mådde bra och att hon inte behövde mer hjälp.
Bara några dagar efter att terapin avslutades svalde Lova 40 tabletter Ipren.
– Det var en vanlig vardagkväll. Jag hörde Lova fråga sin pappa om han hade läst sms:et som hon skickat. Jag reagerade eftersom hon lät så allvarlig. De ropade på mig och så berättade Lova vad hon hade gjort.
I efterhand berättade Lova att hon hade googlat hur många tabletter hon kunde ta utan att riskera sitt liv. Tabletterna var inte svåra att få tag på, Alexandra hade sett till att det fanns värktabletter i båda badrummen och att Lova hade en ask i skåpet i skolan eftersom hon har svår mensvärk.
– Vi packade för att åka till akuten. På utsidan var jag lugn och metodisk, det var en overklighetskänsla över allting.
Det var för sent för att Lova skulle magpumpas, hon fick istället ett dropp som skulle motverka förgiftningen. Efter ett tag började hon kräkas.
– När jag satt där på sjukhusrummet med henne tänkte jag att nu har hon sprängt en gräns, att vill hon göra så här igen, eller något värre, så är steget lättare att ta.
Det bestämdes att Lova inte behövde tvångsinläggas, och familjen fick åka hem. Den närmaste veckan turades föräldrarna om att sova med Lova.
– Min instinkt var att låsa in mig med henne i ett rum för alltid. Gömma knivarna, låsa in medicinerna, flytta till ett annat land, göra vad som helst för att skydda henne från allt och sig själv.
Några dagar senare fick Lova träffa en ny psykolog på BUP.
– Han nådde fram till henne. Efter deras samtal var hon rödgråten och hon sa till oss att vi inte behövde oroa oss. Där och då föll en enorm sten, den största skräcken är att hon inte vill leva längre.
Alexandras och hennes mans strategi tiden direkt efter var att Lova skulle vara med familjen så mycket som möjligt, att hon skulle känna sig älskad och trygg – och att hon skulle ha lite tråkigt.
– Vi ville inte ge positiv uppmärksamhet kring det här, så att hon skulle få en kick av det. Hon följde med oss och handlade, vi tittade på tv tillsammans, vi "tvingade" henne att göra vardagliga saker med oss.
Tillgången till mobilen begränsades för att hon inte skulle bli påverkad av sociala medier.
– Det var intressant att hon accepterade det, hon verkade tycka att det var skönt.
Alexandra resonerar kring skälet till att Lova mår dåligt. Några konkreta, yttre skäl har hon inte hittat. Det handlar snarare om en kombination av prestationskrav och känsla av meningslöshet – mycket orsakat av den tid vi lever i.
Också vanliga, receptfria läkemedel kan ge allvarliga konsekvenser.
– Att vara i puberteten har ju alltid varit mer eller mindre svårt, men jag tror att det är tuffare idag. Alla ska vara någon, ha en typ av karaktär som de kan visa upp på sociala medier, man ska absolut inte vara en medelmåtta. Att inte mår bra kan också bli en identitet, då släpper prestationskraven.
Lova delade sitt mående med en av sina vänner, och Alexandra gissar att de triggat varandra. När Lova hade svalt tabletterna skrev hon och berättade det för sin kompis, och det var hon som sa till Lova att hon måste berätta för sina föräldrar.
– Det otäcka är att det finns så mycket av det här på sociala medier, det smittar.
När Alexandra idag frågar Lova hur hon mår svarar hon "jag vet inte".
– Det är en av stor frustration hos henne, att inte känna, vare sig negativa eller positiva känslor. Jag tror att hon delvis svalde tabletterna för att hon ville känna någonting.
Nu har det gått ett par månader sedan den där natten på akuten, den panikartade skräcken har släppt.
– Min skuld är monumental, samtidigt som jag inte vill visa den för Lova, inför henne vill jag vara stabil. Men vi kommer alltid att leva med det här, med oron.
Alexandra och Lova heter egentligen något annat.