Ismail Kamil befinner sig mellan jobb. Han förlorade sin riksdagsplats för Folkpartiet vid valet i höstas och i och med decemberöverenskommelsen får han inte någon ny chans i mars.
– Men jag var emot ett extraval. Även om det skulle ha kunnat gynna mig personligen hade det inte varit bra för Sverige, säger han och tillägger att han har flera jobb på gång, men att inget är bestämt ännu.
– Jag har varit borta från det vanliga arbetslivet så länge och då vill man inte bara bestämma sig över en natt, förklarar han.
Han kom in i riksdagen 2010 och var dessförinnan i fyra år landstingsråd för Folkpartiet och ordförande för hälso- och sjukvårdsstyrelsen. Han blev invald i Landstingsfullmäktige 1998, men hans politiska engagemang sträcker sig ända tillbaka till uppväxten i småstaden Amoud, i syriska delen av Kurdistan, bara ett par kilometer från den turkiska gränsen.
Ismail Kamil var en av sex söner i en familj i övre medelklassen. De var muslimer, men inte särskilt troende, och han trivdes bra med tillvaron, först i en förskola i katolska kyrkan och senare i den kommunala skolan. Men när han var i 15-årsåldern bestämde han sig för att bli politiskt aktiv. Två tidigare händelser hade påverkat honom.
– Det var dels en biografbrand i Amoud när jag var 5-6 år, då hundratals skolungdomar dog. Det finns fortfarande teorier om att regimen låg bakom. Dels var det någon som skrev ”länge leve den kurdiska kampen” på gymnasieskolan i Amoud där två av mina bröder gick. Mina bröder och de andra kurdiska eleverna fördes bort av säkerhetstjänsten och blev torterade och förhörda innan de fick komma hem igen.
Han engagerade sig i Kurdiska demokratiska partiet och när han senare började studera geologi på universitetet i Damaskus blev han ordförande i den underjordiska kurdiska studentföreningen där. Efter ett och ett halvt år blev ett par av hans kamrater fängslade och han insåg att han måste lämna landet för att själv inte bli gripen och riskera ett fängelsestraff. Året var 1976 och genom att ge sken av att han ville semestra i Norge lyckades han få visum.
– När jag landade satte jag mig direkt på tåget till Stockholm eftersom jag hade en kusin, som var mer som en bror, som bodde i Sverige. Att jag sedan hamnade i Uppsala berodde på att det var ett politiskt centrum för Sveriges kurder på den tiden och att jag ville gå apotekarlinjen som bara fanns här.
Ismail Kamil flyttade in i en studentkorridor i Flogsta. Han ville börja studera och bli en del av samhället och bestämde sig för att så snabbt som möjligt lära sig svenska. Som ordförande i Liberala invandrarförbundet (nuvarande Liberal mångfald) satt han många år senare såväl i partistyrelsen som i en remissgrupp när Folkpartiet släppte det uppmärksammade förslaget om språkkrav för medborgarskap.
– Jag var den första som stöttade förslaget. Det är viktigt att förstå att det handlar om att kunna svenska på en rimlig nivå, att förslaget åtföljs av ökade resurser och att det ska kunna göras undantag för till exempel gamla som är analfabeter eller sjuka, förklarar han.
Ismail Kamil tar under intervjun upp flera saker som inte fungerar med integrationen i dag, något han har försökt göra något åt under sina fyra år i riksdagen.
– Det tar för lång tid för invandrare att komma ut i jobb i dag och vi är för dåliga på att informera dem som kommer om vilka möjligheter de har att få utöva sina yrken här, säger han.
På frågan om han kommer finnas med på någon valsedel 2018 svarar Ismail Kamil att den som en gång blivit politiker alltid är politiker.
– Partiet och jag har alltid ställt upp för varandra, så det är inte alls omöjligt. Men det är långt dit.