Vi träffas i Hildegard Lindhs hem på Villagatan i Grillby. Huset byggde hon och maken Hans redan 1955. Hans gick bort 2005 efter mer än femtio års äktenskap.
– Vi möttes bara några månader efter det jag kommit till Sverige från Östtyskland, berättar Hildegard.
Hildegards tyska familj hamnade i ett uppsamlingsläger för östflyktingar i Landskrona, men splittrades efter några veckor.
– Föräldrarna fick arbete i Värmland och flyttade dit med mina fyra syskon. En äldre man som hade varit med på samma flyktbåt hade ett jobb som väntade på ett mejeri i Enköping. Jag följde med och jobbade där några månader.
Arbetsförmedlingen gav sedan 17-åriga Hildegard tipset om att Grillby Hotell behövde en allt-i-allo.
– Redan första dagen i Grillby träffade jag Hans, som var tio år äldre. Han gav mig det stöd jag så väl behövde. Vi förlovade oss på min 18-års dag, gifte oss året därpå, och byggde sedan huset där båda våra söner är födda.
Hildegards berättelse kan lätt fylla en bok. Hemstaden i Tyskland, som skulle komma att hamna bakom järnridån, var Rostock norr om Berlin.
– Staden bombades svårt, egentligen stod bara flygplansfabriken och skeppsvarvet kvar intakt. Konstigt nog. Vårt kvarter klarade sig ändå hyfsat. Enbart huset vi bodde i förstördes helt, men just den natten var vi evakuerade till landsbygden.
Hildegard berättar lugnt och stilla om fasor som är svåra att ta till sig – fasor som aldrig tog slut. Bara ändrade sig efter årens och historiens gång.
– Vår stad intogs av ryssarna den andra maj 1945. Krigsåren hade varit förfärliga med många nätter i trånga skyddsrum. Men nu tilltog matbristen med ransonerade men obefintliga livsmedel, trots köande natt som dag.
Den allra sista krigsdagen florerade – som alltid – ett rykte om att det skulle finnas mat att hämta ”någonstans”. Den här gången vid järnvägsstationen.
– Innan jag och min nioårige bror Manfred kom fram såg vi en hel svärm med sovjetiska bombplan som släppte sina bomber. Vi tog skydd, men ett splitter rev ändå upp ett sår i min brors panna. Ytligt, tack och lov.
Hildegards far hade kallats in som soldat 1942 och var i Ryssland vid det tyska sammanbrottet.
– Pappa kom hem på sensommaren 1945, men han berättade aldrig hur han lyckats kommit tillbaka eller vad han gjort.
Familjen hade ändå haft tur, som Hildegard säger, när ryssarna kom till Rostock.
– I vårt hus bodde en rysktalande kvinna. Redan andra dagen flyttade en hög rysk officer in hos henne, och på så sätt blev vårt hus skyddat från de grupper av soldater som drev omkring, plundrade och gjorde ännu värre saker.
Trots krigsslutet försvårades matbristen. Familjen hade några kaniner och höns på bakgården vilket åtminstone lindrade nöden något. Rätt snart stod det ändå klart att flykt var enda vägen till ett drägligare liv.
– Angiveriet var lika utbrett under både nazister och kommunister. Min far var tyvärr frispråkig. Det var bara en fråga om när, och inte om, hela familjen skulle gripas och deporteras österut.
Vid tredje försöket lyckades flykten. Det lilla halvruffade fartyget med 27 personer ombord undvek de östtyska patrullbåtarna, sökte nödhamn från stormen i Danmark och nådde slutligen svensk hamn på nyårsdagens kväll 1950.
– När jag såg alla ljus gav hjärtat ett tydligt svar: Det är här du ska finna tryggheten, säger Hildegard Lindh.