Efter vigseln återvände vi till Marocko, nu till havsstaden Essaouira, där en av Bels vänner lånat oss ett hus. Där drabbades jag redan första dagen av en förlamande trötthet som skulle vara i över en månad. Jag låg till sängs 12–14 timmar om dagen, feberfrossan kom och gick, liksom illamåendet och värken som vandrade runt i kroppen.
Covid? Det har aldrig blivit bekräftat i något test. Kanske blev jag smittad under mellanlandningen i Malaga, där hela världen ännu trängdes.
Vissa dagar orkade jag ändå ta mig till stranden och gå barfota i vågskummet. Jag plockade snäckor och stenar och såg en kvinna i burkini vada ut i havet. Sedan vek sig benen under mig, jag kunde inte känna dem och det tog mig säkert en halvtimme att med hjälp av en solstol resa mig upp.
I mitten av februari reste jag åter till Sverige, just som jag börjat må lite bättre. Avskedet gjorde för ont. Men Bel skulle snart komma efter, via en konferens i Paris i mars.
Planet for över Medelhavet där nya flyktingar kravlade upp på stränderna. Snart skulle en man från Sverige gå runt där och dela ut flygblad till de traumatiserade.
SVERIGE ÄR FULLT.
11 mars deklarerade WHO att en pandemi hade utbrutit. Bels konferens ställdes in, alla gränser stängdes och vi satt fast på varsin kontinent.
Han grät i mobilen, rädd att aldrig mer få se mig.
”Habibi, we will survive this, I promise”, sa jag fast jag var lika rädd.
Dantes inferno bröt ut i Italien. Massdöd följde i land efter land. EU-solidariteten brast. Boris Johnson svävade mellan liv och död. I New York grävdes massgravar. George Floyd bad för sitt liv i nio långa minuter.
Trump tyckte att alltihop var överdrivet.
I juli öppnades Marockos gräns för anhöriga – jag störtade ner till Bel. Det blev en vådlig resa, jag var så rädd för covid och därtill ifrågasattes alla mina papper precis överallt där de skulle kontrolleras. Äktenskapscertifikatet på svenska betvivlades, men till slut fick jag hjälp av en vänlig ”consul” som medan jag stod i kön till Royal Air Marocs incheckningsdisk snabbt skrev ett intyg på att jag var välkommen till kungariket Marocko.
På Oujda flygplats kunde jag inte stå stilla när kontrollanten undersökte mitt pass. Det tycktes mig en evighet innan jag äntligen fick stämpeln och kunde springa ut till Bel.
En vecka senare åkte jag akut in på sjukhus, men inte på grund av covid utan på grund av en våldsam matförgiftning.
Kallsvettig låg jag på den smutsiga britsen i den dunkelt upplysta akutmottagningen och kräktes upp minsta klunk vatten. Bara ett plastskynke, som ständigt drogs undan, hängde mellan mig och en gammal kvinna som hostade, jämrade sig och bad hjärtinnerligt till Allah.
En kvinnlig läkarstudent strök mig över pannan och sa på knagglig engelska: ”It’s very nice to meet you, Mrs Nilsson.”
Någon frågade Bel om vi kunde betala för ett privat rum på avdelning.
Ja. Annars hade jag fått ligga i en stor sal full med hostande människor.
Detta är världen.
Jag var ofantligt matt, men tacksam över att vara vid liv, när vi två dagar senare återvände till vår lägenhet.
På Al Jazeera följde vi nyheterna om förödelsen i Beirut efter hamnexplosionen.
Jag repade mig ganska snabbt. Det gjorde inte Beirut.
Vi levde limboliv first class. Lägenheten var en rymlig fyra högt upp i huset, med air condition, golvfläkt och utsikt över en stor kyrkogård.
Medan jag skrev pysslade Bel med sitt. Han hade inget arbete längre eftersom covid fått företaget där han jobbat att lägga ner verksamheten.
Allt i Marocko lades ner, stängdes, upphörde. På trottoarerna stod män i alla åldrar i väntan på vilket jobb som helst som gav mat för dagen. De som begärde lägst lön fick de fåtal eftertraktade jobben. Bel hade kanske kunnat få något tungt byggjobb för 2 000 kronor i månaden.
Det var jag som vägrade, inte han.
Vi är båda väldigt envisa, men argumentet ”it would hurt me” bet till slut på honom.
I stället sysselsatte han sig med att läsa och titta på dokumentärer. Han är nyfikenheten själv och med en fantasi lika stor som min så han led ingen nöd, bortsett från att han avskydde att inte arbeta.
”I will study and work hard. I will make you proud of me.”
Vi tog morgonpromenader för att slippa den värsta hettan som dagtid låg mellan 35–45 grader. Jag plockade och pressade blomblad, var arg över att inte kunna gå i shorts och linne ute och mentalt trött av att ständigt omges av ett främmande språk. SR-podden och den dagliga kontakten med mamma och pappa var en språktröst i tillvaron.
I Belarus demonstrerade de frihetstörstande, slogs ner, fängslades, torterades.
Morias flyktingar tvingades fly det brinnande lägret.
Alla dessa helveten på jorden.
På min födelsedag åkte vi till havet. Stranden var nästan helt öde och jag hoppade som ett barn i vågorna. Mamma och pappa ringde och sjöng för mig.
Senare i oktober mördades Samuel Paty i Paris, liksom två muslimska kvinnor som inte haft något med saken att göra, ändå drabbade hämnden dem – vilket knappt uppmärksammades.
I Polen infördes nästan totalförbud mot abort.
Sleepy Joe ställdes mot the great Trump som lätt som en plätt besegrade covid tack vare sin fantastiska fysik.
Bidens vinst fick Trump att tala om valfusk i stället för att gratulera.
Jag förberedde min hemresa. Jag ville inte, men jag måste.
Som att gå mot giljotinen när jag gick in på Oujda flygplats.
Det var den 6 december i fjol, jag hade varit i Marocko i fem månader. Också denna gång trodde vi att Bel snart skulle komma efter. Han var kallad till intervju på svenska ambassaden i Rabat bara två dagar senare. Det måste väl betyda att ett svar snart skulle komma?
*
Nyår 2021 i ensamhet.
Capitolium stormades. Den så sköra demokratin som aldrig får tas för given.
Inget svar i januari, februari eller mars.
Marockos gräns stängdes åter mot omvärlden.
April. Tystnaden dånade.
Maj. Inget svar. Jag fick allt svårare att andas. Jag och Bel pratade med varandra tre gånger om dagen. Så stöttade vi varandra. Så orkade vi.
Juni. Regeringskris med eventuellt nyval. Det ungerska parlamentet förbjöd HBTQ-innehåll för unga. Jag fick min första vaccindos. Vi fick inget svar. Marocko öppnade äntligen gränsen. Jag försökte få min andra dos tidigare, för att snabbare kunna resa till Bel, men fick nej överallt. Sju veckor. Punkt. Vem trodde jag att jag var?
En ledsen kvinna som inte fått krama sin man på över ett halvår.
Jag beslöt mig för att resa till Marocko i början av augusti – om Bel inte fick svar i juli.
”Our friend Stefan” bildade nygammal regering. Liberalerna hade passat på att gå över till den högerkonservativa falangen. Centern stod ensamt kvar i mitten och vänstern hade vunnit några poäng.
Från Migrationsverket kom ett mejl där de åter bad om mina inkomstuppgifter och undrade över en eventuell förmögenhet. Jag skickade in alla dokument samma dag. Skulle de fatta beslut nu snart? Jag vågade inte hoppas på något.
Tyskland och Kina svämmade över och den svenska utlänningslagen ändrades.
Sedan 20 juli (2021) måste du som ansöker om permanent uppehållstillstånd uppfylla nya krav. Du måste bland annat kunna försörja dig och förväntas leva ett skötsamt liv.
Det låter väl rimligt – bara man ges vettiga möjligheter på en diskriminerande arbetsmarknad och att undantag fortsatt görs av humanitära skäl.
*
Jag hade själv kunnat göra saker bättre och annorlunda. Jag borde definitivt ha avvaktat med att enligt Förvaltningslagen 12 § begära att Bels fall skulle avgöras efter bara sex månader. Jag borde ha förstått att det var först efter en intervju som ett beslut över huvud taget skulle kunna tas.
Var jag naiv? Ja. Korkad? Nej, bara kär och förtvivlad.
Ansökan fick avslag, vilket inte hade någon betydelse för det slutgiltiga svaret.
Förvaltningslagen 12 §. Om ett ärende som har inletts av en enskild part inte har avgjorts i första instans senast inom sex månader, får parten skriftligen begära att myndigheten ska avgöra ärendet. (…) Myndighetens prövning enligt första stycket får begäras av parten vid ett tillfälle under ärendets handläggning.
Ovan läste jag av en slump på en juridisk hemsida. Rimligen borde informationen kommit från Migrationsverket när vi skickade in ansökan. Vi borde då också ha blivit upplysta om att man bör vänta med att använda denna möjlighet tills det verkligen har gått för lång tid, just för att man bara har en enda chans.
Jag hade helt enkelt uppskattat lite hjälp.
*
Augusti 2021. Jag får min andra vaccindos, tar ett PCR-test och packar min röda resväska. Extremväder plågar planeten. Också Sverige drabbas av skyfall och översvämningar. Samtidigt skjuts det för fullt i de svenska förorterna.
Världen brinner.
Alla utländska styrkor lämnar Afghanistan. Talibanerna börjar inta stad efter stad.
Mamma och pappa kör mig till Arlanda mitt i natten. Kramar och tårar som är både ledsna och glada.
Jag går mot incheckningen. Jag är för trött för resan, men jag kommer att klara det, för jag är en kärlekens krigare och de orkar alltid lite till.
I gryningen väcker han mig med hud till frukost.
Sedan tar det aldrig slut.
Dagen är vild.
Gud ler mot oss.
Jag släpper tiden.
Till middag lagar han mig.
Myntateets ångor stiger mot natthimlen: extasens slingrande hieroglyfer.
***
Eftertext: Tre dagar efter min ankomst får Bel två års beviljat uppehållstillstånd. Vi jublar, men måste vänta 3-4 veckor för att få uppehållstillståndskortet som ska hämtas i Rabat.
Fortsatt i Sveriges vänthall, följer vi nyhetssändningarna om hur Kabul förvandlas till den nionde kretsen i Dantes Inferno. Själsregn faller från evakueringsplanens vingar. Bilden på spädbarnet som lyfts upp mot soldaterna på muren in till flygplatsen, kommer jag aldrig att glömma. Att byråkratin stjäl ytterligare en månad från mig och Bel är inget att gnälla över, jämfört med dem som lämnas kvar i den nionde kretsen.
Till slut får vi besked att kortet har kommit. Vi står tysta en stund i lägenhetens hall och håller om varandra. Sedan säger Bel:
”Remember, habibti Johanna, this is only the beginning.”