Men rötterna i gården Listebo är äldre. Timret som det nuvarande huset byggdes av kom från den gamla långbyggningen som fanns på platsen. Inget fick förfaras.
Och så har det fortsatt, i tillvaron som mjölkbonde och jägare togs allt till vara.
– Ja, vi är så gammaldags att vi blivit trendiga nu, berättar dottern Anna-Karin Johansson, som delar gården med make och sin gamle far och backar upp Nils minne ibland.
– Vi slänger ingen mat – förr gick matresterna till hönsen, grisarna och hunden. Nu går de få matresterna till fåren, hunden och komposten, så den bruna soptunnan fick sophämtarna ta tillbaka, säger Anna-Karin.
Det var mycket arbete med att ta hand om allt närodlat på gården. Det syltades och saftades och saltades in, och den mer än hundraåriga jordkällaren fylldes på med livsmedel beroende på säsongerna.
Några krämpor har snart 90-årige Nils Johansson fått med åren, synen är svag och käppen behövs. Men den lånade rollatorn får stå. Nils har många sittplatser att välja på runt om i den prunkande trädgården så han behöver aldrig gå långt när han känner för en vilostund.
Annat var det förr, och Nils tyckte det var skönt att i trettonårsåldern sluta den sexåriga skolan. ”Gå i tröskverket var bättre” och langa kärvar för sex, sju kronor om dagen.
– Man hade inga hörselskydd direkt, jag hörde tröskverket hela kvällen, skrattar han.
Ett minne är när Nils var 11 år och farfar dog. Då tog föräldrarna bussen in till Uppsala för att köpa kista.
– Det var bensinstopp och gengasen hade inte kommit igång riktigt än, så de kunde inte ta bilen, kommer han ihåg.
Värnplikten gjorde Nils på I 8 i Uppsala, hela 13 månader blev det, och kamratskapen har den socialt begåvade Nils hållit vid liv under alla år med kontakter åt Hållnäs- och Tärnsjöhållet. Men med åren har kontakterna blivit allt färre, och nu finns knappt någon kvar att ringa.
– Varje höst efter jakten åkte jag till Tärnsjö garveri och sålde älghud, och en kompis där har ett lätt nummer, så dit ringer jag, så länge han svarar så ringer jag, säger Nils Johansson.
Färden gick också ut mot Hållnäs.
– Vi brukade åka till Fågelsundet och köpa hem tre hinkar strömming. De gälade vi, saltade in och glödstekte, berättar Nils Johansson.
Vintertid blir det trots allt en hel del aktiviteter; vid kyrkan, hembygdsgården, pensionärsföreningen och Åsenträffen. Nils Johansson far runt och träffar bekantingar i trakten mest varje vecka, för frisk är han alltid, och de allra flesta känner han sedan gammalt.
Folk från Valö, till exempel.
– Vi brukade kalla dem för Valökalvar! De hade minsann egen jakttabell och fiskade när de ville. Dom bad inte om ursäkt för sig, dom inte! skrattar Nils Johansson åt det gamla minnet.
Vendel är ju känt som en vikingabygd och Nils har naturligtvis stött på ett antal stenyxor under åren som han har brukat jorden. Några har han sparat i sitt hus på gården liksom gamla fotoalbum och massor av andra historiska dokument.
Mellan husen ståtar ett gigantiskt kastanjeträd, som också har sin speciella historia.
– Det är vårdträdet, berättar Anna-Karin. För hundra år sedan åkte mamma Gunborgs mormor och grannfrun till regementet i Uppsala, där gubbarna Svärd och Svensk hade repmöte. Där fanns kastanjer med nötter som de tog med hem och satte.
Det är mycket i Vendel som har en rik historia, inte bara människorna.