Mars-juni 2019.
Det började som en helt vanlig vänskap på Facebook. Jag var nyseparerad och inte intresserad av någon ny relation.
Men så började jag skriva mer och mer till Abdelilah från Marocko, och han till mig. Till slut kunde jag inte sluta tänka på honom.
B: I am free but I have no freedom.
J: I have freedom but I am not free.
…
B: So you have freedom but are not free and I am free but need freedom?
J: Yes.
…
J: Bel?
B: Yes my dear.
J: Who are you?
B: I am you.
*
Juli 2021. Mitt hjärta går sönder när jag skriver det här, för han är inte här.
Det är för covid, Migrationsverket och all stelbent byråkrati. Det är för både att jag och min man har blivit så deprimerade av att falla fritt genom ett limbo utan några hållpunkter eller konkreta svar, bara svävande beklaganden.
Jag beklagar också. Att man blir behandlad som närapå kriminell för att man älskar över land och hav. Särskilt, tycks det, om man hittat sitt livs kärlek i Marocko (eller något annat andra ”tredje världen”-land). Spelar ingen roll att min man Bel är välutbildad jurist, humanist, feminist, fritänkande och på många sätt, i sitt sätt, mer svensk och europé än jag. Spelar ingen roll att vi aldrig har grälat, att mina föräldrar älskar honom och att han får mig att skratta också när jag är på mitt sämsta humör.
Spelar. Ingen. Roll.
Mitt eget land har blivit min fiende i detta utmattande kärleksdrama. Jag var förut stolt medborgare i den humanitära stormakten Sverige, trygg med att mitt land ville mitt bästa. Nu måste jag slåss med ord och bevis för vad jag har i kronor och kvadratmeter. Bevis som jag har ombetts att skicka in flera gånger, fast Migrationsverket fick allt i januari 2020, när vi skickade in Bels ansökan i hopp om att det inte skulle ta mer än ett år.
Migrationsverket rekommenderar själva att man skickar in alla handlingar redan från början, då kompletterande handlingar i ett senare skede kan fördröja svaret.
Förstår ni hur rädd jag är? Att något ska gå fel. Att vad jag än gör så räcker det inte. Att hur sjuk jag än blir så bryr de sig inte. Läkarintyget om min snabbt djupnande depression besvarades med: Vi kommer tyvärr inte att prioritera ert fall på grund av detta.
Skulle ett självmord snabba på ärendet? Eller om jag fick en hjärtattack och blev inlagd på akuten?
I början av sommaren, hos mina föräldrar i Dalarna, började jag få svårt att andas, hade ont i bröstet och maxpuls fast jag bara låg ner. Huvudvärken gick aldrig över och händerna skakade så att jag knappt kunde skriva. Det var inte covid, jag hade just testat mig.
”Jag är rädd att dö i hjärtattack innan jag får träffa min man igen”, sa jag till läkaren som var en så kallad nysvensk.
”Du kommer inte att dö”, tröstade han. ”Du behöver bara ta det lite lugnt. Och Migrationsverket brukar ju ta lång tid på sig. Ha lite mer tålamod bara.”
*
Åter till början av oss. I juli 2019 packade jag min röda resväska och for via Paris till Oujda, där jag mitt i natten möttes av Bel på flygplatsen.
De ögonen, den auran, den karisman. Jag föll som en svensk fura rakt in i hans famn och hjärta.
Därefter följde sjutton dagar av den vackraste sannsaga om en hemkomst.
Ja, Bel var mitt hem, jag hade alltid känt honom, vi hade bara inte träffats förrän nu.
Jag ville inte resa tillbaka sedan, men jag hade en flytt att ordna med, mellanlandningen hos mina föräldrar var bara tillfällig.
Åter i Sverige bokade jag en ny snar resa till Oujda. Jag gick också till en guldbutik för att göra mig av med några gamla minnen.
”Vad ska du med en marockansk pojkvän till?” skrek ägaren sedan jag glatt råkat nämna Bel. ”Min dotter var där, hon blev kidnappad, de utpressade mig, jag har betalat flera hundra tusen!”
Han var själv invandrare, jag gissade på Iran, Irak.
”Jag beklagar det som din dotter råkat ut för”, sa jag med tillkämpat lugn i rösten. ”Men alla marockanska män är inte som den din dotter mötte. Man ska aldrig dra alla individer i en grupp över en kam.”
”Skaffa en svensk pojkvän i stället! Alla marockanska män är bedragare! Kom inte tillbaka hit sedan och säg att jag inte varnat dig.”
Jag ville ge honom fingret. Jag sa hej då och gick rasande därifrån med rinnande tårar.
Jag reste åter till Oujda, stannade en månad, ville bara krypa djupare in i Bels hjärta.
*
Blodprover och EKG:t från tidigare i somras visade på normala värden och ett friskt hjärta. Jag blev ändå sjukskriven en månad. Det hjälpte inte.
Hur många blir sjukskrivna en månad eller mer på grund av den psykiska stressen i väntan på beslut?
Vad kostar mest – alla sjukskrivningar eller att anställa fler handläggare så att ärendena kan behandlas fortare och folk slipper sjukskriva sig?
Fler frågor:
Hur klarar sig de som inte kan tala och skriva för sig under en sådan här process? De som inte känner någon som kan svenska och kan hjälpa dem? De som har svårt att ens på sitt eget språk hantera blanketter och dokument? De som är så traumatiserade att de har svårt att fokusera på allt som måste göras för att de inte ska få avslag? De som inte har en tillräckligt god ekonomi eller boendesituation för att uppfylla Migrationsverkets krav, men som älskar lika gräns- och villkorslöst som jag och Bel?
Utan pengar, ingen kärlek – är det så vi ska ha det?
Varför måste man vara i sitt hemland när man trycker på skicka-knappen på den webbansökan som man kan göra var som helst i världen?
Hur ska man förstå att man i väntan på beslut om uppehållstillstånd kan ansöka om visum för att tillfälligt besöka Sverige – men det rekommenderas inte för vistelser över 90 dagar eftersom man då riskerar att vara i Sverige när man får beslut om uppehållstillstånd. Och man måste vara sitt hemland när man får svaret. Eftersom?
*
Då jag och Bel inte har oturen att sakna de antal kronor och kvadratmeter som behövs för att han ska beviljas uppehållstillstånd så trodde jag från början att processen skulle gå hyfsat smärtfritt. Någon liten försening på grund av covid kanske.
Men det här.
Jag reser snart till Marocko en femte gång. Eftersom vi snart har varit ifrån varandra i åtta månader. Eftersom Marockos gräns länge varit stängd och det vore idiotiskt av mig att inte resa fullvaccinerad nu när det går. Eftersom vi efter nästan nitton månader inte fått svar från Migrationsverket.
Liknande fall brukar avgöras inom 12–14 månader, stod det i januari 2020 på Migrationsverkets hemsida när vi skickade in ansökan.
Sedan ändrades det till 12–15. Därefter till 13–15. Nu står det 13–16. Snart står det väl 16–24 och ingen kan förklara varför eller tar ansvar för de konsekvenser som detta medför för de sökande.
”Jamen, det är ju bara statistik”, som någon sa när min pappa ringde och frågade varför det som står på hemsidan inte stämmer.
”Vilken relevans har isåfall informationen på er hemsida för de sökande?” frågade han, men fick inget svar.
Det är inte alls bara statistik. Det är att dag efter dag kastas mellan hopp och förtvivlan och brytas ner tills man är helt söndertrasad – i väntan på beslut-utbränd.
Jag och Bel pratar tre gånger om dagen. Det blir snart 3x8x30=720 videosamtal. Det är så vi har orkat.
Men vilket vansinne.
Det borde gå att införa snabbfiler för enkla ärenden som Bels ändå måste sägas vara. Det borde också gå att få tydlig information om var i processen man befinner sig.
Man borde inte behöva tänka: de vill att vi ska ge upp.
Jag är därtill rätt säker på att om Bel kommit från exempelvis Nya Zeeland så hade han varit i Sverige för länge sedan. Jag känner en kvinna från just Nya Zeeland som efter bara nio månader fick permanent uppehållstillstånd (vid sin första ansökan) för att flytta till sin svenska pojkvän. Nu har de gjort slut, men hon bor kvar här, har ett jobb och har inte behövt lära sig svenska eftersom nästan alla ju kan engelska.
Sverige gör skillnad på hud och hud.
*
B: You are an ocean of creativity.
J: Please dive.
B: Your mind is big like a sky.
J: So fly.
B: Talking with you is like dancing.
J: What kind of dance?
B: The wild and peaceful one.
J: I think you are a novel.
B: I will tell you a secret. I am powerful with love.
J: I will tell you a secret. I will change your life.
*
Bel var i Sverige i november 2019 till januari 2020. Han frös trots tre lager långkalsonger och fyra lager tröjor, men häpnade över att kunna gå i bara t-shirt inomhus (i Marocko sitter folk med täckjackor på kontoren om vintern).
En dag åkte vi till Stockholm och gick på en konferens anordnad av Olof Palme International Center. I trängseln skakade Bel hand med ”our friend Stefan” som vi numer kallar statsminister Löfven.
Samtidigt hände det något i Wuhan.
Strax efter nyår gifte vi oss på Walmstedtska gården med mina föräldrar som vittnen. Vi gifte oss så snabbt för att vi älskar älskar älskar varandra och ja, lite för att vi hoppades att det skulle underlätta ansökan.
Jag tror inte längre att det finns någonting som kan underlätta ansökan.
Del två av Johanna Nilssons text "Gränslös kärlek i coronans tid" publiceras på lördag 9 oktober.