Jasmin From har precis provat på halkbanan i Alunda, och tyckte det var lite otäckt.
– Man får en tankeställare. Att tvärnita där det är jättehalt känns verkligen. Kroppen väger några tusen kilo om man bromsar i 90 kilometer i timmen. Man förstår att det är viktigt med säkerhet, säger Jasmin.
Snart blir det uppkörning, det fattas några teorilektioner, en körlektion och några svängar hemma i Östervåla med pappa.
– Det går fint, jag trodde inte han skulle vara någon pedagog direkt, men det är inget tjafs, säger Jasmin From.
Hon har haft AM-kort för EU-moped sedan hon var femton, och provat på ”epa” , så bilkörningen har inte varit någon aha-upplevelse direkt.
Nu går hon på Yrkesgymnasiet i Uppsala, på vård– och omsorgsprogrammets andra år. Ambitionen är att jobba inom psykiatrin och hjälpa ungdomar med missbruksproblem eller psykisk ohälsa på behandlingshem eller HVB-hem.
– Jag har alltid tyckt om att hjälpa och lyfta andra, jag har en del erfarenhet av psykisk ohälsa, och så har både min mamma och pappa jobbat med ungdomar, berättar Jasmin From.
– Jag kom in på frisörprogrammet först, och det var kul till en början, men så kom jag på att det är ju inte håret jag vill hjälpa människor med, utan annat. Jag fick hoppa in i vård– och omsorgsprogrammet i tvåan, så jag pluggar ikapp i vissa ämnen, säger hon.
Men ibland är det svårt för Jasmin att plugga till prov på lång sikt, hon har lätt att skjuta upp saker till sista sekunden, men då blir det i alla fall av, och kunskaperna sitter kvar, intygar hon.
Som för alla tonåringar är inte alla dagar glada dagar för Jasmin From.
– Men då jag har mina föräldrar och mina vänner, de är ett stort stöd. Jag är ett stöd för dem också när de behöver. Det bästa är att träffa mina vänner, det mår jag bra av. Det är äkta vänskap, det räcker långt med att någon lyssnar och bara finns där, säger Jasmin From.
Förutom att vara med sina vänner är Jasmins stora intresse tatueringar, fina, ”svart-vita” motiv och texter som betyder något.
– Det är konst, fast på kroppen. Det viktiga är att du själv ska tycka att det är fint. Jag tycker det visar att folk vågar mera nuförtiden, jag har alltid haft det intresset, liksom för piercing som jag tycker är så fint. Jag vet inte riktigt varför jag tycker det, men jag gjorde en i ansiktet när jag var 13–14 år. Jag är spontan, vill jag förändra något så gör jag det nu, säger Jasmin From.
Samtidigt är hon rädd för sprutor och ogillar blodprov.
– Då behöver jag ha någon med mig. Men när det gäller piercing är det annorlunda. Då vill du det; det kommer att synas och blir fint, säger Jasmin From.
I framtiden har Jasmin inga konkreta planer på ytterligare studier, men kan tänka sig något års boende i Uppsalas utkanter, kanske. Men hon tror att hon kommer att längta hem och flytta tillbaka till tryggheten i lilla Östervåla så småningom.
Nu praktiserar hon halvtid på ett äldreboende på orten och får göra ”allt” som behövs, mata, duscha, prata, städa.
– De äldre måste ha hjälp med nästan allt, berättar hon.
Psykiskt är det ett ganska påfrestande arbete, och särskilt för någon som Jasmin som egentligen är rädd för döden.
– Men det är bara att acceptera. Alla går över, så är det, säger Jasmin From.