Organiserad stadsbo har aldrig långtråkigt

Britt Inger Granéll har redan hunnit med ett år som pensionär, men har inte haft tid att känna efter hur det känns att fylla 65. Något särskilt firande är heller inte inplanerat då almanackan varit fulltecknad med annat.

25 maj 2019 06:00

Hos Britt Inger och hennes sambo Per-Olov har var sak sin plats. Inte en flyttkartong så långt ögat kan nå. Det är svårt att tro att det bara är tre veckor sedan de flyttade in i den helrenoverade lägenheten.

– Vi trivs jättebra här. Men det har varit mycket jobb. Jag har planerat alla rum och har försökt organisera och få det att flyta med hantverkarna, säger Britt Inger.

På balkongen är det behaglig förmiddagsskugga, men Britt Inger berättar att det blir alldeles för hett att sitta där på eftermiddagarna när solen ligger på. Det enda som är kvar innan allt är på plats är en markis.

– Jag har inte saknat jobbet än, året som gått har varit så aktivt. Vi reste till Nice och Malaga i höstas, sen kom julfirandet och efter det har jag hjälpt en av mina söner att flytta, säger hon.

Britt Inger är utbildad specialistsjuksköterska inom intensivvård och har bland annat arbetat som sektionsledare för njurmedicin på dialysenheten på Akademiska sjukhuset. Inom den privata sektorn har hon arbetat med forskning och utveckling av medicintekniska produkter och innan pensionen var hon key account manager inom läkemedelsindustrin, vilket innebar mycket resande i arbetet. Men hon har aldrig behövt söka ett jobb.

– Det ena har lett till det andra. Jag har ett positivt synsätt, ser möjligheter i stället för nackdelar. Jag vågar hoppa på det jag tycker är intressant och tar tillfället när det kommer. Alla mina jobb har varit roliga. Det är ett sätt att leva, att utvecklas genom att byta arbete. Då stagnerar man inte, det är roligt att lära sig nya saker.

Britt Inger har alltid något på gång, och hon ser till att inte få långtråkigt. På sig har hon en klänning hon sytt själv, hon siktar på tre träningar i veckan på My training, virkar och stickar när hon har tid, och till hösten ska hon börja med yoga.

– Jag har inte haft långsamt det här året, snarare tvärtom. Men jag har alltid varit i farten och haft saker att göra. I annat fall läser jag, eller lyssnar på ljudböcker. Jag började med det när jag körde mycket bil i jobbet, runt 40 000 mil blev det. Då var ljudböckerna bra. Jag tycker om historiebaserade böcker, historia i romanform.

Britt Inger har två barnbarn och ett tredje på väg.

– Det är jätteroligt och jobbigt att vara farmor. Man går ner något kilo eller två när man är barnvakt, säger hon och skrattar.

Britt Inger växte upp i Forsmark där hon gick sina första sex år i skolan. Därefter blev det tre år i Östhammar och sedan lämnade hon landsbygden för ett liv i staden.

– Jag är lite stadsbo faktiskt, och längtar inte tillbaka till landet. Mamma och pappa hade bondgård, och jag och min syster har hemmanet med 47 hektar skog och mark kvar. Det är en del att göra med stället.

Britt Inger har i dagarna börjat landa efter det intensiva första året som pensionär, men att ha tomma dagar i kalendern är inte något för henne.

– Nu ska jag börja cykla igen. Jag skulle vilja ha en elcykel för att kunna ta mig lite längre. Det är så fint längs Fyrisån och vid Linnés Hammarby, men det är tufft med motvinden över gärdena.

Även om det inte blir något större firande av 65-årsdagen har hon ändå andra kalas att se framemot.

– Nästa projekt som startar är ett bröllop. En av mina söner ska gifta sig och det blir man ju lite delaktig i. Det är trevligt.

Fotnot: Dagen efter intervjun meddelar Britt Inger att hon bestämt sig för att fira födelsedagen trots allt, och det i kombination med inflyttningsfest.

Vi gratulerar

Britt Inger Granéll

Fyller: 65 år den 26 maj.

Bor: Salabackar.

Familj: Sambo Per-Olov, två söner, två sonhustrur, två barnbarn och ett tredje på väg.

Favoritförfattare: Elisabet Nemert.

I lurarna just nu: ”Factfulness” av Hans Rosling.

Kuriosa: Förr i tiden behandlades järnbrist med hjälp av ett äpple och en järnspik. Spiken sattes i äpplet och fick vara några dagar. Sedan åt man upp äpplet för att få i sig järnet. Det har Britt Inger demonstrerat för kvinnokliniken i Gustavianum. ”Det kändes häftigt att stå där i atriumdelen och berätta.”

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Emelie Högberg