Varje förälders värsta mardröm är att överleva sina barn. Björklingefödda Linn Maria Wågberg gjorde nästan just det en junidag 2015, då hon nåddes av beskedet att sonen Leo, då 14 år, varit med om en kanotolycka på ett konfirmationsläger utanför Åre. Kanoten kantrade i det hårda vädret och Leo föll i det 4-gradiga vattnet. Snart slutade hans hjärta slå.
Efter nästan 2,5 timmar i vattnet hittades en livlös Leo och han fördes med ambulanshelikopter till S:t Olafs universitetssjukhus i Trondheim. Efter sex timmar lyckades läkarna mirakulöst nog få igång Leos hjärta igen. Men det såg mörkt ut. Tinningarna buktade utåt, organen sviktade och röntgen visade på omfattande hjärnskador.
– När jag kom in tänkte jag bara ”nej, det här kommer aldrig att gå,” säger Linn Maria Wågberg.
Efter ett dygn i Norge flögs Leo till Karolinska sjukhuset, och efter tolv dagar var det dags att väcka honom. Prognoserna var dock fortsatt nattsvarta. På grund av de omfattande skadorna hade man inte särskilt höga förhoppningar om att Leo skulle varken kunna prata eller röra sig. Men Leo trotsade oddsen.
– När han vaknade fäste han blicken i mina ögon och sa ”mamma, mamma, jag vill ha glass!” berättar Linn med värme i rösten.
Leo fortsatte att trotsa oddsen även under den långa återhämtningsperioden. Han pratar, går och kan till och med jogga korta sträckor. Men helt återställd är han inte, och kommer kanske aldrig att bli. Leo har tappat mycket av sitt långtidsminne, och även att skapa nya minnen är svårt. Närminnet är också väldigt skadat, något som försvårar både för studier och ett självständigt liv i övrigt.
– Hans största rädsla är nog att han ska känna att det inte finns något värde i hans liv, säger Linn.
Hon känner en enorm tacksamhet över att hennes son överlevde. Men hon sörjer den son som trots allt aldrig kom tillbaka från det där konfirmationslägret utanför Åre. Hon sörjer de möjligheter som Leo inte längre har, och det liv som inte blev som det var tänkt. Sonen som drömde om att plugga på KTH finns inte längre bland dem.
– Han hade betydligt mer livsglädje innan det här. Han ville vara med. Nu finns ingenting han tycker är kul eller vill eller har lust till.
Många människor har svårt att förstå Linns sorg. De menar att hon borde vara glad och tacksam över att Leo trots allt överlevde. Och det är hon. Också. Men hon känner ofta att hon får försvara att hon fortfarande sörjer. Hon menar att samhället i allmänhet och Sverige i synnerhet är dåliga på att ge sorg det utrymme som ibland behövs.
– Saker som är jobbiga ska fixas fort. Det får inte ta tid. Man vill att det ska vara över, säger hon och fortsätter:
– Sorg är inte patologiskt. Det betyder inte att du måste fixas. Det är en helt naturlig reaktion på hemska omvälvande saker vi går igenom som tillhör livet.
Linns andra bok om livet efter Leos olycka, "Ett sorgkantat mirakel", berör just hur det är att leva vidare när livet inte blev som man tänkt sig. Hon har dessutom startat podcasten "Sorgkantad" på samma ämne, där hon möter människor som är sorgkantade i olika grader och av olika skäl. Linn själv vet både det ena och det andra om att vara sorgkantad. Hon vet också att det inte är ett permanent tillstånd.
– Det kommer inte alltid att kännas på samma sätt. Det kanske inte går över eller försvinner helt, men det kommer inte alltid att vara samma. This too shall pass.