– Ofta i mitt liv har jag varit yngst och mycket har skett några år "för tidigt". Det är faktiskt lite skönt att inte vara i den positionen längre. Jag saknar inte ungdomen, det är skönt att ha lite längd och perspektiv.
När vi träffas har han just återkommit från en vecka i Neapel med familjen. Här i Klockargården, en före detta byskola, har de bott sedan nyårsafton 1994.
– Jag är ingen storstadsmänniska och har alltid trivts bäst på landet, säger Jan som är en glad, avspänd och rolig person. Han växte upp i Hille utanför Gävle, där föräldrarna köpte hus.
– Det var två spekulanter på huset: vi, och så brandkåren som ville ha ett hus att bränna ner och öva på. Jag växte upp med sågspån runt fötterna.
Jan började spela fiol när han var åtta. Det säger en del om hans envishet att han höll på i fyra år, utan att få ordning på instrumentet.
– Fiol var inte mitt instrument, även om jag fortfarande kan ta mig genom Gärdebylåten. Fast vackert låter det inte.
Att han alls fortsatte spela berodde på att det fanns en elorgel i hemmet. Efter bara två veckor var han fast, och är en i den lilla skara som börjat med orgel istället för piano. Men att bli yrkesmusiker var aldrig aktuellt.
– Ända sedan jag var liten pilt har jag varit intresserad av att jobba med vetenskap, säger Jan, som sysslade mycket med fri läsning i skolan medan resten av klassen satt och ljudade.
Han minns när han som sjuåring tog med sig Det Bästas bok om Världens Hav (som tog upp allt från undervattensgeologi till seismisk lodning). Många år senare fick han höra av sin fröken hur knäckt hon blivit av detta.
– På Lärarhögskolan hade hon inte blivit förberedd inför sådana elever, säger Jan, som på gymnasiet pryade som forskare på blivande The Svedberg-laboratoriet.
– Jag har betalat tillbaks det många gånger om genom att ha haft tre gymnasister och oräkneliga praktikanter under min tid vid akademien.
Jan flyttade till Uppsala 1983 för att läsa fysik. Under 90-talet bodde han och hustrun i två år i Bloomington, Indiana, USA när han gjorde sin postdoc. Den akademiska karriären slutade i en professur i kärnfysik vid Uppsala universitet. Han var runt 40 när han uppnått allt han velat i den akademiska världen.
– Med ett undantag: jag har aldrig gjort en upptäckt i Nobelprisklass. Chansen att lyckas med det bedömde jag som för liten, skrattar han.
Det kändes inte lockande att bli kvar som professor i 24 år till, så han lämnade universitetet för en karriär i näringslivet. 2009-13 var han Vattenfalls expert inom kärnkraftskompetens, och föreståndare för Svenskt Kärntekniskt Centrum. Han fick idén till sitt eget företag när han som expert inom kärnkraftutbildning fick ansvaret för att utbilda en tillträdande VD på Vattenfall.
– Då insåg jag att det borde finnas en liknande marknad för tjänster runt om i världen. Frestelsen att pröva vingarna internationellt blev för stor, säger Jan. Sedan nyår driver han företaget INBEx, Institute for Nuclear Business Excellence, som hjälper företag, regeringar och myndigheter världen över med strategiska frågor och utveckling av ledarskap inom kärnkraft. Ingen fast personal är anställd, huvudkontoret är där han för tillfället har sin portfölj.
– Att få fram energi till jorden fattiga utan att riskera klimatet är en ödesfråga. Om jag kan hjälpa till med det är jag inte bara en del av problemet utan en del av lösningen.
Musiken har följt honom genom livet. Jan är ledare för en nationell symfonisk blåsorkester för ungdomar, spelar på gudstjänster och "i ett irreguljärt jazzband med glada amatörer". Familjen spelar ofta tillsammans. Äldste sonen och hustrun spelar tuba, yngste sonen trombon, dottern trumpet.
– Och nu börjar det dra ihop sig till årets stressigaste helger, med alla spelningar kring advent och jul.