Annelie Keinström från Östhammar har fått behandling för sitt hjärtfel. ”Det gjorde ont i varje moment”, säger hon.
– Efter ungefär 2,5 timme, när vi sprang i en flack dal, kändes det väldigt märkligt i mitt hjärta, säger Annelie Keinström.
Det var i maj när Annelie sprang det 28 kilometer långa loppet ”Uka pain” som hennes hjärta började rusa. Namnet på loppet betyder "vilket slit" på älvdalska och hon sprang det som ett led i sin träning att bli ultralöpare.
Hon kollade på pulsklockan – en normal vuxens vilopuls ligger mellan 50 och 100 slag i minuten – på hennes klocka stod det 230 slag i minuten och med tillägget att pulsen var omätbar. Mätaren klarar alltså inte att mäta mer än 230 slag.
— Ja, troligen var min puls högre än 230 slag. Men jag sa inget, ville inte oroa Maria som jag sprang med och så tog det inte mer än 45 sekunder innan pulsen blev normal igen, säger hon.
Då berättade Annelie för sin löparkompis.
— Det var som att det flög fåglar i bröstet – jätteobehagligt, säger hon.
Men hon tänkte att pulsklockan hade visat fel och fortsatte sitt liv som om ingenting hade hänt. Hon är förskolelärare, bor i Östhammar med sin familj och tränade på som vanligt under sommaren. I augusti sprang hon ett långt lopp i fjällen i Åre.
– Det tar också ganska lång tid. Efter två timmar så hände det där igen. Första gången hjärtat rusade tänkte jag – nu dör jag. Men den här gången tänkte jag ju att pulsen skulle går ner igen.
Hon gick lite grann och sprang sen färdigt loppet. Men när allt lyckorus och adrenalin hade lagt sig pratade hon med sin syster och mamma.
— Min syster som är barnmorska, och inte går till läkaren i onödan, tyckte att jag skulle kolla upp hjärtat, säger hon.
På vårdcentralen tog de EKG.
— Först trodde att det var något fel på apparaten. De mätte en gång till och ringde sen upp hjärtmottagningen.
EKG:t visade att Annelie hade WPW-syndrom, vilket betyder Wolff-Parkinson-White syndrom, och innebär att hon hade en extrabana, ett slags genväg mellan förmak och kammare som kan få hjärtat att rusa.
Hon drabbades av två hjärtrusningar då hjärtat slog snabbare än vad hennes pulsmätare klarade att mäta. Den klarade bara 230 slag i minuten.
Hon fick ställa in ett inplanerat tolvtimmarslopp. Läkarna ansåg att det var för riskfyllt.
– Nu rasar allting, tänkte jag. Löpningen är ju hela mitt liv så det var väldigt jobbigt.
Annelie Keinström har alltid varit en sportig person och spelat både fotboll och hockey intensivt. För några år sedan hittade hon löpningen och det blev en milstolpe: tack vare den kunde hon sluta med antidepressiv medicin.
Ganska direkt fick hon veta att extrabanan skulle kunna tas bort genom en så kallad ablation.
– Läkaren beskrev det som ett enkelt rutiningrepp. Jag var lugn då men skulle någon säga till mig i dag att jag måste göra en ablation skulle jag börja grina. Det gjorde fruktansvärt ont, säger Annelie som var vaken och fick bedövning via nålar i ljumsken.
Numera kan Annelie Keinström fortsätta träna mot sitt uppsatta mål att bli ultralöpare. De springer längre än ett maratonlopp.
Vid en ablation placeras tunna plaströr ut i kärlen i ljumsken. Med hjälp av dem förs tunna sladdar, så kallade katetrar, upp till hjärtat.
– För att hitta den extra banan var de tvungna att dra igång ruset. Då pumpade de in stresshormon så jag fick hjärtrusningarna igen. Det var tio resor värre än det som jag upplevt när jag sprang. Som att få en panikångestattack när man inte riktigt kan andas.
I dag mår Annelie bra. Hon tränar sex gånger i veckan och har inga restriktioner. Siktet är inställt på ultralopp som är längre än maraton med sina 42,2 kilometer.
– Jag är så tacksam för behandlingen och har lärt mig att allt kan verkligen hända. Och inte bara mig utan vem som helst.