Karl-Ivar Fahlén var född och uppvuxen i Gällivare och utbildad ingenjör med eget företag i Uppsala. Kännetecknande för ”Kifa” var hans målmedvetenhet, hans sätt att aldrig tveka att framföra en åsikt, men samtidigt en ödmjuk inställning inför andras synpunkter.

Hans krafter syntes aldrig sina och när han så plötsligt försvinner från scenen lämnar han ett ofattbart tomrum efter sig.

Vägen från Gällivare och söderut gick via studier i Luleå, yrkesverksamhet i Hälsingland och Uppsala.

Alpina klubbar kom alltid att kanta hans väg. Gällivare SK, Luleå AK, Uppsala SLK och Djurgårdens IF var alla klubbar, som gav Karl-Ivar utlopp för hans idrottsintresse.

Efter sin aktiva tid blev idrottsledaruppgifter på förbundsnivå nära nog en heltidsuppgift.

Svenska Skidförbundet, grundat 1908, och ett av Sveriges största idrottsförbund, var och är säkert även i dag i mångas ögon ett förbund för nordiska skidgrenar. I mitten av 1930-talet kompletterades dock de nordiska grenarna med alpin verksamhet.

Slalom, storslalom och störtlopp introducerades, men fick finna sig i att under många år spela andrafiolen.

1958 bröt en styrelseledamot ut ur styrelsen för SSF för att skapa en alpin sektion inom förbundet. I början av 1960-talet lyckades denne eldsjäl, Carl-Gustaf Briandt forma en plattform för den alpina grenen. Under sin ledning kunde han tillsammans med andra entusiaster, bilda en alpin kommitté, AK, inom SSF, och en av dessa var Karl-Ivar Fahlén.

Under 20-talet år formade AK riktlinjerna för vad som i dag är en av Skidförbundets stora grenar. Alpinisterna fick till en början svagt ekonomiskt stöd för sin verksamhet inom SSF och tvingades därför finna egna vägar för att kunna utvecklas.

Ett stort ansvar kom att vila på entreprenören Karl-Ivar Fahlén. Tack vare bättre förutsättningar kunde utbilning, ungdomsverksamhet och en eftersatt kvinnlig alpin verksamhet byggas ut.

Sveriges alpina skidpool, ett verk av i huvudsak Karl-Ivar Fahlén, gav de ekonomiska förutsättningarna, grunden för ökade personella resurser, utrustning, kommunikativa möjligheter, och därigenom en breddning av verksamheten från 1973.

Alpina kommittén fick under 20-talet år vara så gott som intakt. Några av ledamöterna växlade, men kärnan fanns kvar och som ledamot kan jag inte påminna mig att denna grupp vid något tillfälle möttes och skildes utan att vara överens.

Ledningsgruppen var ett lag, som drog åt samma håll och en som i hög grad bidrog till detta var Karl-Ivar Fahlén.

Skidsverige sörjer en ledargestalt, en outtröttlig slitvarg, som aldrig satte sig själv före uppgiften. Saknaden av en förlorad kamrat är obeskrivlig och ofattbar, men med tacksamhet minns alla en vän, som under många år varit den verkliga klippan att förlita sig på. Må hans gärning inspirera många unga till efterföljd.