Många har vittnat om sin vänskap med Uno, berättat om historieberättaren Uno, den evige västgöten, påmint om spexaren och lustigkurren som också hade sina mörkare drag. Uno själv var ju specialist på att berätta - inte minst om sig själv.
Vad som inte nämnts i minnesorden är att Uno under många år arbetade som arkivarie på denna tidning, Upsala Nya Tidning.
Jag minns när jag träffade Uno första gången på 1980-talet. Han presenterade sig som ”maskot i OD”. Sedan kom undan för undan allt det andra, hans västgötahistorier, hans år till sjöss, hans umgänge i Uppsalas akademiska spexarvärld, hans filmmedverkan, senare hans skrivande och så vidare.
Det är lätt att glömma bort att Uno Wahlström även hade ett vanligt yrkesliv, att han försörjde sig och inte bara var en populär gäst hos mer eller mindre framgångsrika vänner.
Uno kom till UNT efter att under en lång period varit korrekturläsare på Dagens Nyheter. På UNT:s redaktion i Boländerna satt Uno i biblioteket tillsammans med Gertrud Hirschfeldt och som arkivarier ansvarade de för den inte minst grannlaga uppgiften att sköta pressklippen. För nutida digitala generationer är väl detta något obegripligt. Men då klipptes viktiga artiklar ur papperstidningen försågs med hänvisningar och stoppades i växande kuvert med datum utanpå.
Det här var en ovärderlig hjälp för mig som kommunalreporter på den tiden. Ja, utan välskötta buntar med pressklipp hade det varit omöjligt att hålla reda vad kommunalrådet Roland Agius egentligen hade sagt i fjol eller de senaste turerna i långköraren Bärbyleden.
Och behövde man inte hjälp med pressklipp men tyckte att jobbet var lite motig, kunde man alltid knalla in till Uno på biblioteket och få sig en historia till livs.
Uno vred sin händer och var alltid först med att skratta åt sin historia. Men gladare gick man därifrån.