Uno var bondson från Sparlösa socken i Västergötland. Född med genetisk benskörhet låg hans framtid i den bokliga banan. Många benbrott medförde mager skolgång, men hindrade inte en pigg tonåring att ge sig ut på de sju haven. Åter i Sverige läste han in realen och studenten, for till Uppsala och skrev in sig vid den nation som för femtio år sen enligt egen utsago bara bestod av teologer och bondestudenter.
Västgöta Nation blev hans andra hem. Han var en oförvägen och vänsäll optimist, men stundom en dyster pessimist med ett inneboende mörker. Om Unos akademiska och yrkesmässiga meriter, hans ordensliv och filmkarriär, må andra berätta. Inte för inte var han Uno den berömde!
För generationer västgötastudenter blev Uno en legendar. Hedersledamot sedan länge fortsatte han att delta i lördagskaffe, gasquer och landskap. Hans ters om Asiens floder sjungs alltjämt. På senare år, då han förlorat synen och slutat gå, kom han till nationen med färdtjänst. Glad att träffa gamla bekanta, höra välkända visor och få dra nån historia. När han fyllde 85 bjöds över hundra av de närmaste vännerna på köttbullar och potatismos. - Inga presenter, men gärna ett bidrag till nationens renoveringsfond, sa Uno. Och fonden ökade med 25 tkr!
Landskapsföreningens främsta uppgift är att stödja nationen, vårda nationsgraven och ge ut Vestrogothica. Till ny ridå i Stora salen härom året förslog dock inte pengarna. - Jag kan hjälpa till, sa Uno och bidrog generöst till ny ridå och till att förvandla den gamla till gardiner i Referensen. Att stödja nationen var Unos sätt att tacka för sig.
Herman Baumbach, Uppsalas meste överliggare, var Unos idol. Herrarna delade såväl kunskapstörst som faiblesse för en - till synes - sorglös tillvaro. Nu uppfylls en av Unos idéer, att få vila bredvid Baumbach i nationsgraven.
Med glädje, tacksamhet och vemod
Styrelsen för Västgöta Nations Landskapsförening