Ulf Ragnarsson började sin akademiska bana i Lund och Stockholm. När han efter en tid i Tyskland och England 1968 kom till labbet för peptidsyntes vid Uppsala universitets Biokemiska Institution innebar hans anslutning ett påtagligt lyft för den då mycket lilla gruppen.
Ulf hade redan när han kom ett omfattande kontaktnät av forskare, som snart utvidgades med kontakter i Öst- och Centraleuropa. Vi hade många kemister på längre eller kortare besök från Sovjetunionen, Baltikum, Östtyskland, Polen, och så vidare. Vid varje resa österut var hans lilla röda Ford Anglia fullastad med hopsamlade kemitidskrifter och avlagda laboratorieutrustningar, och ibland fick han vänta länge i tullen. Till Gdansk hade han också med sig mycket uppskattade leveranser av gott te. I Gdansk blev han hedersdoktor 1990 - så fort det gick efter Polens demokratisering – liksom senare också i Tartu, Estland.
Ulfs främsta förebild Bruce Merrifield, vid Rockefeller University i New York, var pionjär i utvecklingen av fastfas syntes av peptider. Molekylen var under hela syntesförloppet bunden till en fast bärarsubstans, vilket gjorde det möjligt att framställa mycket långa peptider och till och med hela proteiner helt kemiskt, utan att någon levande cell var inblandad.
Ulf tillbringade en lång period hos Merrifield 1969–70. Det var en mycket fruktbar och inspirerande period i Ulfs vetenskapliga liv, vilket ledde till hans doktorsavhandling 1974. När Bruce Merrifield 1984 tilldelades Nobelpriset i kemi var det en högtid för oss alla på Biokem i Uppsala.
Förutom hårt arbete var Ulfs signum sociala och vänskapliga relationer och stöd till alla medarbetare. När Ulfs kontakter eller talrika elever kom på besök i Uppsala träffades de ofta vid middagsbordet hemma hos Ulf och Elisabeth, som alltid var synnerligen gästfria. För oss tidigare kollegor och vänner ska han leva i gott minne.