Tord var en humanist och socialist, alltid redo att bekämpa orättvisor och förtryck. Erfarenheterna från uppväxten i Stockholm kom att prägla honom. Hans far hade drunknat, när Tord bara var fyra år gammal, och han måste tidigt bidra till försörjningen. Han bar ut brev och tidningar, var springschas i livsmedelsaffär och bokhandel och bonddräng i Järlåsa och Vendel.
Efter latinstudenten fortsatte han naturligtvis att arbeta, så småningom i Madrid och det var först då han insåg, att det var studier och språk, som var hans framtid.
Vid Stockholms högskola och Uppsala Universitet tog han många betyg i spanska, franska, ryska, engelska och latin, och läste sedan också grekiska. Kungliga Biblioteket var den inspirerande miljön för mycket av studierna, och där träffade han Åsa. De fick 58 lyckliga år tillsammans.
Som lärare i Stockholm, och efter 1970 i Uppsala, förmedlade han kunskaper i litteratur och grammatik till generationer av högstadie-elever. Han älskade de struliga tonåringarna, och kärleken var besvarad. Med entusiasm levandegjorde han språken och gav dessutom mycken annan nyttig kunskap om livet.
Torpet Tippet i Vattholma var en stor glädjekälla, liksom promenader i skogen och turer på cykel. Han utforskade såväl den uppländska hembygden som backarna i Hälsingland och Småland. Böcker och läsning tog också en stor plats i bibliofilen Tords liv. Han lyssnade gärna till musik, både barocktoner och gamla goda schlager.
Men viktigast var ändå hans mångåriga och tålmodiga arbete för en bättre och rättvisare värld; från 60-talets Vietnam- och fredsrörelser till Palestina-grupperna, Svensk-Kubanska föreningen och Kommunistiska Partiet.
Han samlade in pengar och sålde tidningar, samtalade och diskuterade, skrev och demonstrerade. Men framför allt betydde han mycket för allas gemensamma arbete.
Tord var en genuint god människa, och han är djupt saknad.