Våra vägar korsades för mer än 25 år sedan en sommar när vi var ”brunnsgäster” på Sätra Brunn. Vi bodde grannar på Skogsgården i hela fyra veckor då vi var där på rehabilitering. Det var alltid så lätt att prata med Sven och han hade så mycket att berätta. Vi har hållit kontakten sedan dess.
Han berättade att han hade köpt en dator på gamla dar och börjat skriva en del. Han åkte runt på landet där han hade bott för att intervjua äldre människor för att dokumentera sådant som annars skulle gå förlorat. Några hembygdsböcker har det blivit. När han fyllde 75 år blev vi som uppvaktade honom förärade med hans första dikthäfte. Det var dikter skrivna till nära och kära och detta blev till en stor inspirationskälla för mig till att också skriva dikter. Sedermera kom det fler dikthäften, en romantrilogi om statarkvinnan KånkMaja och även fem memoarböcker. Han kallade sig också bondepoet. Man måste beundra denne man som dessutom hållit många föredrag i biblioteket i Bälinge för att dela med sig av sin kunskap om äldre tider.
Han hade alltid ett litet finurligt leende på läpparna och en gång sa han ”ja, det är många dagar – men alla går dom åt”. Det är ju sant. Sven var från början körkarl på en stor gård, men drev sedermera eget jordbruk på Roteberg. Han var inte vilken bonde som helst. Han var en av de absolut första som odlade ekologiskt. Ha sa att ”man ska väl inte spruta gift på det man ska äta”. Så självklart!
Det var med stor sorg som jag mottog beskedet om hans bortgång. Jag trodde nog han skulle hinna fylla hundra så pigg och glad som han alltid var. Samtidigt är jag mycket tacksam för att jag har fått lära känna Sven, en sällsynt karismatisk man, som jag kommer att minnas så länge jag lever. Mina tankar går nu till hans närmaste.