Tillsammans med bortgångna hustrun Karin och sedermera sönerna byggde familjen Jönsson upp ett för bygden omfattande lantbruksföretag. Tidigt engagerade sig Sture i orienteringsrörelsen vilket senare följdes av sönerna, vilka tävlade på en hög nationell nivå. Men det är Stures engagemang i LRF och föreningsrörelsen som han stått för avgörande insatser för Sveriges bönder i en föränderlig tid.
Sture verkade först som ordförande i Västmanlands länsförbund och senare som ledamot i LRF:s förbundsstyrelse, där han utsågs som 1:e vice ordförande vid stämman 1986. Han blev omedelbart ansvarig för att leda den svåra anpassningen av svenskt lantbruk till följderna av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.
På grund av sitt gedigna kunnande i skogsfrågorna verkade han i styrelsen för skogsägarnas riksförbund som LRF:s representant. Sture kom också att representera riksförbundet i flertalet systerorganisationer bland annat i styrelsen för vuxenskolan. Som ordförande i LRF arbetade Sture och jag under lång tid mycket nära varandra. Under en föränderlig tid för svenskt lantbruk upplevde jag Sture som den lojalaste av styrelseledamöter jag någonsin arbetat med.
Grundat på gemensamma värderingar kring behovet av förändring inför framtiden kunde vi tillsammans bidraga till att djuromsorg, miljöhänsyn, kvalitetsaspekter, ökad jämlikhet, vilka idag är naturliga och självklara för svenskt lantbruk, att de då lades till LRF:s värdegrund.
Utan Stures insatser, hans vänskap, och lojalitet, hade en nödvändig profilförändring och anpassning till ett annorlunda samhälle inte varit möjlig. Sveriges bönder har all anledning att känna tacksamhet inför Sture Jönssons gärning.