Minnesord
Tidigt på morgonen den 20 december somnade min goda vän Stina Åslund in stilla och lugnt.
Vi lärde känna varandra 1986 när vi båda började arbeta på personalavdelningen vid dåvarande Social-och omsorgsförvaltningen vid Landstinget. Vi blev snart goda vänner, en vänskap som växte sig allt större genom åren. När Stina drabbades av sjukdom blev kontakten mer intensiv och jag besökte henne regelbundet i hemmet på Torkelsgatan.
Ingen som träffade Stina kunde undgå att tycka om henne. Hon hade ett gott humör, var alltid hjälpsam och trevlig mot arbetskamrater och alla andra hon kom i kontakt med. En stilig kvinna, alltid proper och snygg. Hon utmärkte sig med sin humor och slagfärdighet. Stina hade alltid en god historia på lut och bidrog väldigt mycket till den goda stämningen på Rickomberga och senare vid Gottsunda kommundelsförvaltning dit hon flyttade över när ”omsorgerna” kommunaliserades.
Efter pensioneringen träffades vi ofta över en god bit mat eller en kopp kaffe på någon restaurang eller trevligt fik. Senaste åren blev det mest hemmafika. Mysiga stunder som jag saknar.
Nu är min Stina borta och jag saknar henne. Mina tankar går till maken Leif och döttrarna Marianne och Ann-Sofi.