Stephen kom till Sverige från Dorset i mitten av sextiotalet. Han var utbildad musiklärare med ett stort intresse för språk. I Sverige kom han att undervisa i musik. Stephen, en ovanligt kreativ själ med intressen i de flesta konstarter, skrev också egen musik. Han var intresserad av religion och existentiella frågor och hade som ung konverterat till den ortodoxa kyrkan.
På nittiotalet grundade vi ett eget högstadium i Uppsala på humanistisk-kristen grund: Katarinaskolan. Den skulle vila på människosynen i våra kyrkor, den katolska och den ortodoxa, som lyfter fram att människan är skapad till Guds avbild; med inbjudan till metaforiska tolkningar för intresserade utan kyrklig förankring. Den skulle vara attraktiv för alla. Till vår glädje blev den också det, mycket tack vare Stephens idéer. Han var en sann konstnär med känsla för det unika, och med stark drivkraft att åstadkomma ett verkligt alternativ till andra skolor. Stephen införde den språkliga betoningen med extra moderna språk plus ett av honom uppfunnet ämne, klassisk språktradition. Han skapade latinska namn för klasser och salar, skrev skolsång och andra sånger och musikaler. De fritt skapande ämnena fick en framskjuten plats bredvid språken utan att övriga ämnen behandlades styvmoderligt. Snarare kunde de växa med stimulans av det språkliga och konstnärliga.
Privat var Stephen något av en mussla. Han hade en air av försynthet omkring sig. Först efter hans död fick vi veta att han fått en diktsamling utgiven med egna latinska dikter och en parallell engelsk översättning. Han tillhörde också en liten krets personer som träffades för att tala latin med varandra. Vid hans begravning möttes vi och på minnesstunden efteråt, när vi delade våra minnen och sjöng hans sånger, öppnades musslan en smula, så att vi kunde se pärlan skimra.
Vi saknar honom mycket men är tacksamma över alla spår han lämnat efter sig.