Staffan Runestam var född 1928 och son till biskopen Arvid Runestam och hans maka Lucie född Söderblom. När han 1966 disputerade om Förstakammarhögern och rösträttsfrågan var han sedan tio år anställd vid Uppsala universitetsbibliotek, där han blivit bibliotekarie 1963. År 1965 blev han förste bibliotekarie vid universitetsbiblioteket i Umeå och 1970 chef för Utrikesdepartementets bibliotek. Från 1986 till sin pensionering var han förste bibliotekarie och chef för svenska avdelningen vid universitetsbiblioteket i Uppsala.
Som student var Runestam inneboende hos sin mormor ärkebiskopinnan Anna Söderblom, i vilkens hem Nathan Söderbloms efterlämnade papper då fanns. Dessa var endast provisoriskt ordnade och därmed svårtillgängliga för forskare. Som pensionär såg han som sin uppgift att ordna, förteckna och tillgängliggöra sin morfars väldiga arkiv. Ingen kunde vara bättre skickad till detta än han. Arbetet krävde uthållighet, noggrannhet, en omfattande svensk och internationell personkännedom, liksom detaljkunskaper om Söderbloms hela livsgärning. Det omfattar idag 43 hyllmeter och innehåller 38 000 brev från 7 700 identifierade korrespondenter, tusentals manuskript, och ett tidigare närmast oöverskådligt antal övriga handlingar. Uppordnandet var ett storverk och tog 15 år att genomföra. Som en erkänsla för sin insats blev Runestam 2008 av teologiska fakulteten i Uppsala promoverad till hedersdoktor.
Han publicerade en rad uppsatser med material ur arkivet, där flera samlades i boken ”Söderblomstudier” (2004). Om makarna Söderbloms humanitära insatser efter första världskriget skrev han i boken I kärlekens tjänst (2013). Han ordnade också sina faras arkiv och utgav ”Biskoparna och kriget” (2009), om kyrkliga aktioner under andra världskriget med protester mot det totalitära och försvar för rättsstaten.
Som privatman var Runestam försynt och vänlig, i sitt yrke förenade han materialkännedom och spårsinne med tillmötesgående, tjänstvillighet och generositet med sitt vetande – en lärd biblioteksman i sin prydno.