Konstnären Sonja Petterson ingår i den förhållandevis begränsade gruppen kvinnliga konstnärer som under 1900-talet vann anseende lite vid sidan av modernismens manliga högkonjunktur.
Sonja tillägnade sig teknik och teori på två svenska konsthögskolor (Konstfack 1956–1961, Konsthögskolan 1961–1966). Hennes formspråk har alltid övertygat i fråga om skulptural dynamik och förankring och kanske har hon hämtat några av sina redskap hos konstnärer som Auguste Rodin och Bror Hjorth.
Skulptören Sonja Petterson gick emellertid sin egen väg och undvek till exempel det storslagna, exotiska och främmande. Hon valde att gå nära några av våra vanligast förekommande husdjur för att uttolka deras olika personligheter. I Sonjas skapande finns varken sentimentalitet eller uppvisning. Det som i förstone kan upplevas som gulligt och lustigt är i själva verket ett resultat av sublim förståelse och djupt inkännande.
Skrattet åt den förmenta karikatyren förvandlas till ahaupplevelse: Plötsligt har vi människor mycket mer gemensamt med ”de oskäliga djuren” än vi trodde. Djur kan inte prata men senare tids forskning visar att djur har känslor, att de flesta varelser kommunicerar innehållsrikt med artfränder och att de fyrbenta vännerna i vår närhet även förstår att meddela sig med oss, trots att de samtidigt lever i en annan verklighet.
Sonja Pettersons djurtolkningar är några av de verk som tidigt försett mig med övertygelsen om att skönhet inte är liktydigt med dekoration och att bildkonstens främsta uppgift är att förmedla nya perspektiv på tillvaron.
Hennes konst går aldrig ur tiden.