En kväll 1960 kom Rune Ankarås (då Andersson) till Betlehemskyrkans sommarhem Forsgården i Gävle. Vi var nyfikna på honom, väntade på honom utomhus och snart kom han i rock och hatt. Det var nog på våren eller hösten. Rune skulle provpredika för en tjänst som ungdomspastor i Gävle missionsförsamling.
För oss ungdomar hade han presenterats som en person som "kunde spela både dragspel och fotboll". Det skulle visa sig att han kunde mycket mer än så. Han var en mycket uppskattad pastor, inte minst på grund av sin ärliga och medmänskliga tolkning av evangeliet. Sång och musik spelade stor roll för honom. Och så var han närvarande bland oss, i vardag och helg, i kyrkan, på sommarhemmet och på läger. Vi lärde också känna och uppskatta hans familj. Karin och barnen blev en naturlig del av vår stora gemenskap.
Han kom till Gävle från Hoting och Ullånger och flyttade från Gävle till Vingåker, därifrån till Halmstad, Östervåla och Valbo. Han var församlingspastor under hela sitt yrkesverksamma liv, helhjärtat engagerad, men hade även andra uppdrag, till exempel i Nämnden för andlig vård på fängelset i Halmstad.
Rune föddes 23 juni 1926 på Högby gård, Nysätra socken, i Örsundsbro och hade åtta syskon. Han utbildade sig på Härnösands folkhögskola och därefter fyra år på Svenska Missionsförbundets pastorsseminarium, Missionsskolan. Han blev ordinerad till pastor 1952.
Jag har fått bekräftat av många att det intryck som Rune Ankarås gjorde på oss i Gävle på 1960-talet har gjort samma intryck på människor på andra platser där han bott och arbetat: en person förankrad i sin tro, trogen sin kallelse, närvarande och engagerad i den tid han levde, lyssnande och stödjande.