Per Wistrand (1927-2024)

Per Wistrand var både farmakolog och ögonläkare och verkade största delen av sitt yrkesliv vid Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset. Som person var Per Wistrand mycket omtyckt och till sin läggning ytterst anspråkslös med härligt sinne för humor. Han ville bli kallad Pelle utan vidare titlar.

Pelle föddes den 26 oktober 1927 i Fryksände, Värmland och studerade medicin vid Karolinska institutet. Han avlade läkarexamen 1954 och disputerade på Farmakologiska institutionen vid Uppsala universitet 1960 i professor Ernst Báránys forskargrupp. Pelle kom att ägna en stor del av sin forskargärning åt enzymet karbanhydras, som han redan 1951 demonstrerade i ögat innan funktionen var känd. Detta enzym är av stor betydelse för bildandet av kammarvätska i ögat och därmed för ögontrycket. Vid hämmandet av enzymets aktivitet sjunker ögontrycket och denna farmakologiska princip har använts vid behandling av glaukom (grön starr) ända sedan 1960-talet. Han undersökte även jon- och vätsketransport i njurar och andra organ. Han blev utnämnd till professor i farmakologi 1968 vid Uppsala universitet och verkade parallellt som ögonläkare på Akademiska sjukhuset från 1980.

I sin forskning kom han att samarbeta med professor Thomas Maren vid University of Florida i Gainesville som utvecklat karbanhydras hämmare för lokalt bruk i ögat och han var engagerad hos Maren i USA i många repriser under sin forskningskarriär. Under 1990-talet efter sin pensionering verkade han under några år på Kabi-Pharmacia Ophthalmics i företagets forskningsprojekt som ledde till utvecklandet av läkemedlet Xalatan mot glaukom. Hans farmakologiska och oftalmologiska insikter var mycket betydelsefulla vid säkerhetsvärderingen av det nya läkemedlet.

Vi som arbetat med Pelle minns honom med stor glädje och beundran. Hans goda humör även vid motgångar i forskningsprojekten kan inte nog uppskattas. Pelle var aldrig rädd inför nya äventyr och på äldre dagar anskaffade han tillsammans med sin fru Birgit en husbil, som tog dem runt i olika delar av Europa. När vi träffades kunde han berätta om dessa färder med humor och glädje. När vi med stor sorg läste hans dödsannons som underst innehöll den korta frasen ”Inte en dag utan ett leende” insåg vi genast att det var vår Pelle, sammanfattad i ett nötskal. Vi kommer att sakna hans leende.