Per Håkansson växte upp i Ludvika, tog studentexamen vid Fyrisskolan i Uppsala 1969 och skrevs in vid Uppsala universitet samma år. Efter studier i fysik och matematik antogs han som doktorand i kärnfysik 1976. Han kom att intressera sig för en ny kärnfysikalisk metod för att lossgöra biomolekyler från en yta genom att beskjuta den med joner. Detta öppnade till en teknik att göra mätningar av massa och struktur hos biomolekylerna. Han försvarade en avhandling om metoden 1981; ett pionjärverk som blev mycket uppmärksammat.
Han deltog även i utvecklingen av praktiska tillämpningar och kommersiell exploatering av resultaten. Hans tekniska begåvning och praktiska förmåga blev en stor tillgång för vår forskargrupp vid Tandemacceleratorlaboratoriet. Han var också en uppskattad och ibland krävande lärare för doktorander i de praktiska kunskaper som arbetet i laboratoriet fordrade. Per hade en entusiasm och drivkraft som inspirerade. Han befordrades till professor i jonfysik 2001.
Per var till naturen oegennyttig och engao1gerade sig tillsammans med sin fru Barbro socialt för doktorander och gästforskare. Hans praktiska läggning kom till god nytta då han vid längre vistelser på plats bidrog till att bygga upp forskargrupper kring den nya tekniken för masspektroskopi på Sri Lanka och i Sydamerika.
Han belönades år 2000 av Kungliga Vetenskapssocieteten i Uppsala med Thuréuspriset för sina forskningsinsatser.
Per Håkansson fick tidigt en Parkinsondiagnos och kämpade med sin sjukdom i flera decennier. Han deltog på ett beundransvärt sätt som både forskare och patient i flera studier med medicinare och kemister för att öka kunskaperna om sjukdomen.
En rikt begåvad och praktiskt lagd forskare med stora sociala talanger har gått ur tiden. Vi är många som haft förmånen att arbeta med honom. I vår sorg går tankarna till Barbro och den övriga familjen.